»På detta sätt fästa sig även sannolikt deras tankar, vilka föras till avrättningsplatsen, vid alla de föremål, som under vägen draga förbi deras ögon», föll det honom in, men han skyndade sig att genast förjaga denna tanke... men nu har han snart icke långt kvar, där är huset, här ingången. Klockan slog ett slag någonstädes. »Vad är det, det är omöjligt, att hon redan är halv åtta? Klockan måste gå för fort!»
I portgången avlöpte allt väl. Ett hölass for till och med, liksom vore det beställt, i samma ögonblick in i portgången och förbi honom, så att det alldeles skymde undan honom, då han passerade därigenom. Lasset hade knappt hunnit in på gården, förrän även han hade vikit av åt höger. Från andra sidan om lasset hörde man rop och gräl, honom såg och mötte ingen. Många fönster, som vette utåt den stora fyrkantiga gården, stodo öppna, men han lyfte icke upp huvudet — han saknade kraft därtill. Trappan, som förde upp till den gamla, var nära, alldeles till höger — nu stod han redan på den.
Han drog efter andan och tryckte handen mot sitt klappande hjärta, kände efter, om yxan satt riktigt, samt började därpå försiktigt och sakta stiga uppför trappan, under det han lyssnade uppmärksamt, men även trappan var nu alldeles folktom; alla dörrar voro stängda och ingen mötte honom. I andra våningen fanns det visserligen en lägenhet, till vilken dörren stod öppen, och där några målare arbetade, men ingen såg ut. Han stannade, tänkte efter och gick vidare. — Bäst vore det nog, om de inte vore där alls, men... det är ju ännu två trappor till.
Nu står han till och med i fjärde våningen; där är dörren, där mitt emot den andra tomma lägenheten. Tredje våningen under den gamla står också efter allt utseende tom: visitkortet, som varit fästat på dörren, är borttaget, man har flyttat! Han drog tungt efter andan. Ett ögonblick for honom den tanken genom huvudet: »Vore det inte bäst att gå?» Han svarade icke därpå utan lyssnade utanför den gamlas dörr. Det var dödstyst därinne. Därpå lyssnade han ännu en gång nedåt trappan, lyssnade länge, uppmärksamt... Så såg han sig för sista gången omkring, tog mod till sig och kände ännu en gång efter, om yxan satt som den skulle i öglan. »Ser jag inte för blek ut», tänkte han — »alltför upprörd? Hon är misstänksam... Borde jag kanske inte vänta... tills jag lugnat mig litet?...» Men han blev icke lugnare. Tvärtom klappade hans hjärta starkare, oupphörligt starkare!... Han stod icke längre ut därmed, sträckte ut handen efter klocksträngen och ringde. Efter en halv minut ringde han ånyo, hårdare.
Intet svar. Den gamla var naturligtvis hemma, men hon är
