de domnade av allt mer och mer. Han var rädd att släppa yxan... med ens höll han på att svimma.
»Men så noga han då har bundit in det!» utropade hon förtretad och stod i begrepp att vända sig om.
Det var intet ögonblick att förlora. Han tog fram yxan, lyftade nästan medvetslöst upp den med båda händerna och lät den nästan utan kraft, nästan mekaniskt falla ned med tjockändan på hennes huvud. Han hade som sagt låtit yxan falla utan all kraft, men efter slaget kände han krafterna återkomma.
Den gamla var barhuvad såsom alltid. Hennes tunna, ljusa, gråsprängda hår var starkt pomaderat som vanligt, sammanflätat till en råttsvans och uppsatt i nacken med ett stycke av en hornkam. Slaget hade, tack vare hennes låga växt, fallit rakt på hjässan Hon skrek till, men helt svagt, och dignade ned, men hade ännu kraft att sträcka bägge händerna i höjden; i ena handen höll hon ännu panten. Därpå slog han med yxan med all kraft på hjässan ännu några gånger. Blodet strömmade fram och kroppen sjönk framåt. Han steg tillbaka, lät henne falla omkull, böjde sig genast ned över ansiktet och såg, att hon redan var död. Ögonen trängde fram, liksom ville de falla ur sina hålor; panna och ansikte voro rynkiga och krampaktigt förvridna.
Han lade yxan på golvet bredvid den döda och undersökte genast hennes fickor, i det han tog sig till vara för det nedflytande blodet. Han var vid sitt fulla förstånd, kände varken någon svindel eller sinnesförvirring, endast händerna darrade på honom. Efteråt erinrade han sig, att han var mycket uppmärksam och försiktig för att icke fläcka ned sig... Han fann nycklarna; de sutto alla liksom förut på en stålring. Han skyndade genast in i sängkammaren med dem. Det var ett litet rum, där ett stort helgonskrin stod. Vid andra väggen stod en ren säng med förhängen av brokiga sidenlappar. Vid tredje väggen stod byrån. Egendomligt nog ryste han till, just som han stod i begrepp att begagna en av nycklarna och hörde, hur den gnisslade i låset. Han hade helst låtit allt vara och sprungit därifrån. Men denna känsla varade endast en minut; dessutom var det nu för sent att springa sin väg. Han log till och med åt sig själv; men plötsligt for honom en annan, ängslande tanke genom huvudet. Han inbillade sig nämligen med ens, att den gamla kanske ännu vore vid liv och hade kommit till sig. Han lät nycklarna och byrån vara i fred, skyndade tillbaka, grep yxan och lyfte upp den — men lät den ej falla. Det var intet tvivel om, att hon var död. Han böjde sig ned över henne och såg noga efter; huvudskålen var krossad. Han
