nyckeln men inte med regeln innanför. Och hör ni inte, så regeln slamrar? Men för att kunna skjuta för regeln invändigt, måste man vara hemma; begriper ni? Hon sitter alltså därinne, men vill inte öppna!»
»Ja! så måste det vara!» ropade den förvånade Koch. »Men vad gör hon då där!» Och rasande började han rycka i dörren.
»Låt bli!» ropade den unge mannen åter, »skaka inte! Det är inte allt, som det skall vara... ni har ju redan ringt och skakat — och man har ändå inte öppnat. Antingen äro de avdånade bägge två eller...»
»V-a-d?»
»Ja, det är frågan; kom gå vi till gårdskarlen, han skall själv få väcka dem!»
»Ja, det är bäst!» Båda gingo ned.
»Vänta ni! Stanna ni hellre här, så går jag ensam ner till gårdskarlen.»
»Varför skall jag vänta?»
»Man kan inte veta...»
»Nå, gärna för min skull!»
»Jag förbereder mig att bliva förhörsdomare! Här är uppenbarligen, uppen-bar-li-gen inte allt, som det ska’ vara!» ropade den unge mannen ivrigt och sprang nedför trappan.
Koch stannade, drog ännu en gång sakta i klocksnöret; därpå drog han sakta, liksom undersökande, i dörren för att ännu en gång övertyga sig om, att dörren verkligen endast var tillreglad inifrån. Därefter lutade han sig stånkande ned och tittade genom nyckelhålet, men nyckeln satt i invändigt, så att man icke kunde se något.
Raskolnikov stod där och höll krampaktigt fast i yxan. Han stod som i feber och gjorde sig beredd till strid, i händelse man skulle komma in. Redan då de skakade på dörren och rådslogo sinsemellan, hade han beslutat sig att avgöra allt på en gång och ropa till dem inifrån. Ibland kände han lust att okväda, att reta dem, innan de fått upp dörren. »Måtte det bara snart taga slut!» for det genom huvudet på honom.
»Men för djävul’n...»
Tiden förgick, den ena minuten efter den andra — ingen kom. Koch rörde på sig...
»Det var tusan!...» ropade han med ens otåligt, lämnade sin post och gick även skyndsamt ned, slamrande med stövlarna. Stegen dogo bort.
»Herre Gud, vad är nu att göra?»
Raskolnikov drog undan regeln, öppnade dörren. Ingenting hördes av. Plötsligt stängde han utan betänkande dörren säkert efter sig och sprang nedför trappan.
