Han hade redan hunnit nedför tre trappor, då ett plötsligt buller uppstod under honom... Vart nu taga vägen? Det var ingenstädes han kunde gömma sig. Han ämnade just skynda tillbaka till den gamlas rum...
»Ohoj för tusan!... för djävul’n!... Tag fast honom!»
En person sprang skrikande ur ett av rummen inunder och ropade med full hals:
»Mit’ka![1] Mit’ka! Mit’ka! Mit’ka! Mit’ka-a! Må hin taga dig!»
Ropet slutade med ett tjut; de sista ljuden kommo från gården. Allt blev åter tyst. Men samtidigt började flera människor bullersamt och under högljutt och ivrigt pratande komma uppför trappan. De voro tre eller fyra. Han hörde den unge mannens gälla röst. »Där äro de!»
I högsta förtvivlan gick han rakt emot dem. »Komme, vad komma vill! Anhålla de mig, är allt förlorat, låta de mig passera — är också allt förlorat — de skola känna igen mig sedan.» De kommo varandra allt närmare; endast en trappa var nu emellan dem — och plötsligt... en utsikt till räddning! Några steg längre ned, till höger... en tom, öppen lägenhet, samma lägenhet i andra våningen, varest arbetare höllo på att måla, vilka nu liksom med avsikt gått därifrån. Det var säkert de, som nyss sprungo bort under så mycket ropande. Golven voro nyligen strukna, färgpytsar, krukor och penslar stodo ännu mitt i rummet. I ett huj slank han in genom den öppna dörren och gömde sig bakom den; det var i sista stunden, de stodo redan på trappavsatsen. Därpå gingo de förbi, högre upp, under högljutt prat. Han väntade ett ögonblick, smög sig fram på tå och sprang ned.
Han mötte icke någon på trappan, ej heller i portgången. Han tillryggalade så hastigt han kunde vägstycket till gatan, vek av åt vänster och gick vidare.
Han visste säkert, visste mycket säkert, att de i detta ögonblick redan voro uppe hos den gamla, att de högeligen förvånade sig att finna dörren öppen, ehuru den var stängd strax förut, att de redan fått syn på de livlösa kropparna och att knappt en minut skulle förgå, innan de fått klart för sig, att mördaren nyligen måtte ha varit där, gömt sig någonstädes, smugit sig förbi dem och skyndat sin väg. De hade kanske även kommit att tänka på, att han möjligtvis dolde sig i den tomma lägenheten, medan de gingo uppför trappan. Men det oaktat vågade han icke påskynda stegen det minsta, ehuru närmaste gathörn endast var omkring hundra steg borta. »Vore
- ↑ Förkortning av Dimitry.
