ANDRA DELEN.
I.
Så låg han mycket länge. Han kom väl till sig då och då och märkte, att det var natt. Slutligen tycktes det honom, som om dagen inbrutit. Han låg på magen och var ännu som bedövad av gårdagens medvetslöshet. Höga, förtvivlade klagorop ljödo skarpt för hans öron. Han var för resten van att höra dem var natt vid tretiden under sitt fönster från gatan. De hade nu väckt honom. »Ah, nu komma de druckna från ölstugan», tänkte han; »hon är således redan två.» Plötsligt sprang han upp, som om någon ryckt upp honom. »Vad, redan två!» Han satte sig rak på soffan och kom nu först ihåg allt. Allt stod med ens klart för hans ögon.
I första ögonblicket trodde han, att han var tokig. En stark frossa skakade honom, men den kunde lika gärna komma sig av febern, som han länge sedan haft känningar av. Men nu skallrade tänderna så häftigt och frossan skakade honom så starkt, att han icke visste, vad han skulle göra. Han öppnade dörren och lyssnade; allt var tyst i huset. Han betraktade sig själv förundrad och allt omkring sig. Han förstod icke, huru han kunnat lämna dörren öppen efter sig, då han kom hem i går, samt så utan vidare kasta sig på soffan med kläderna på, till och med med hatten på huvudet. Hatten låg på golvet, den hade fallit ned. »Om någon hade kommit in, vad hade han tänkt. Att jag var drucken, men...» Han skyndade till fönstret. Det var tämligen ljust och han synade sig som hastigast från huvud till fot, om inga spår efter gårdagen funnos kvar. Men det var ej tillräckligt. Darrande av feber började han kläda av sig och granska vart plagg för sig. Han vände det runt omkring åt alla håll och kanter två till tre gånger, ty han litade icke på sig själv. Men det tycktes icke vara några spår att finna. Endast längst ned på byxorna, där de voro trasiga
80
