»Ja, herr kapten, och det är en så oanständig gäst, herr kapten, när han är i ett anständigt hus ...»
»Nå, nå, det är nog! Men jag har ju sagt dig, har ju sagt dig ...»
»Ilja Petrovitj!» sade sekreteraren än en gång med eftertryck. Löjtnanten såg bort till honom; sekreteraren nickade lätt med huvudet.
»... så säger jag dig då än en gång, högtärade Lovisa Ivanovna, och det är sista gången jag säger det», fortfor löjtnanten lugnare, »att om det händer något spektakel en enda gång till i ditt anständiga hus, så lägger jag inte fingrarna emellan. Jaså, det var en publicist, en litteratör, som lät betala sig fem rubel för sitt rockskört i ett »anständigt hus»? Ja, så äro de där herrar litteratörerna!» och han kastade en föraktlig blick på Raskolnikov. »I förrgår återigen samma historia på ett matställe — hade ätit middag, men ville inte betala; jag skall sätta er i tidningen, sade han. På ångbåten i förra veckan okvädade en annan en aktningsvärd statsrådsfamilj, fru och dotter, på det gemenaste. Häromdagen var det en, som kördes ut från ett konditori. Så äro de alla, de där herrar litteratörerna, publicisterna, studenterna och tidningsskrivarna ... fy tusan. Och du, laga dig i väg. Jag kommer själv till dig ... tag dig i akt bara! Hör du det?»
Lovisa Ivanovna började med stigande hastighet niga åt alla sidor och neg på detta sätt ända till dörren. Men där stötte hon med ryggen mot en ståtlig officer. Han hade ett friskt, öppet anlete, ett tjockt, ljust kindskägg — det var Nikodim Fomitj, polisdistriktets förman. Lovisa Ivanovna neg skyndsamt, nästan till golvet, och hoppade, trippade, flög ut från kontoret.
»Återigen bråk, återigen åska och blixt, virvelvind och orkan!» vände sig Nikodim Fomitj älskvärt och vänligt till Ilja Petrovitj, »har vreden återigen lupit i väg med er? — Har den kokat över? Jag kunde höra det redan nere i trappan.»
»Åh prat!» sade Ilja Petrovitj med förnäm likgiltighet och gick med några papper i handen bort till ett annat bord, i det han ryckte på axlarna. »Se här, vill ni vara god och se: en herr litteratör, student ville jag säga, en för detta nämligen, betalar inte, ställer ut en växel, vill inte flytta, en mängd klagomål! ... Men han kände sig likväl förnärmad, för det jag rökte en cigarrett i hans närvaro! själv för han ett utsvävande liv. Gör er besvär att se på honom; så där se de ut, de där herrarna, till deras intagande yttre.»
