alls och därmed basta!» Men hastigt blev han stående som fastvuxen. Nikodim Fomitj talade ivrigt med Ilja Petrovitj och han uppfångade följande ord:
»Inte möjligt, man måste frigiva dem bägge. För det första talar allt mot ett dylikt antagande; döm själv: Varför skulle de ropat på gårdskarlen, om de hade gjort det? Kanske för att blottställa sig själva? Eller av list? Nej, det vore alltför listigt! Och till sist, bägge gårdskarlarna och ett fruntimmer ha sett studenten Pestrekov vid porten, då han gick in; han gick med tre bekanta och skildes från dem alldeles utanför porten, frågade därpå gårdskarlen efter bostaden i sina bekantas närvaro. Nå, frågar väl en efter bostäder, då han har slikt i tankarna? Och Koch — innan han gick opp till den gamla, satt han en halv timmes tid hos silverarbetaren därnere och gick upp precis tre kvart på åtta. Tänk efter nu ...»
»Men förlåt, hur skall man förklara en sådan motsägelse: de påstå själva, att de bultade på och att dörren var reglad invändigt — och tre minuter därefter, då de kommo upp med gårdskarlen, finna de den öppen?»
»Det är just knuten: mördaren satt i alla fall därinne och hade reglat dörren inifrån; man hade säkert fått tag i honom, om inte Koch varit så dum att också gå ned. Men då passade han därinne på och sprang ut och smög sig förbi dem någonstans. Koch korsar sig med bägge händerna och säger: »Hade jag stannat där, så hade han också slagit ihjäl mig med yxan.» Han tänker låta hålla en tacksägelsebön ... ha ha!»
»Och ingen har sett till mördaren?»
»Hur vore det möjligt? Huset är en riktig Noaks ark», anmärkte sekreteraren, som hade åhört samtalet, där han satt.
»Det är klart! Det är alldeles klart!» upprepade Nikodim Fomitj ivrigt.
»Nej, saken är mycket oklar», genmälte Ilja Petrovitj.
Raskolnikov tog sin hatt och gick till dörren, men kom icke så långt ...
Då han åter kom till sig, såg han, att han satt på en stol; till höger understödde någon honom och till vänster stod en annan med ett glas, fyllt med en gulaktig vätska; framför honom stod Nikodim Fomitj och såg uppmärksamt på honom. — Han ville resa sig.
»Vad betyder det, är ni kanske sjuk?» sporde Nikodim Fomitj tämligen barskt.
»Redan då han skrev under, kunde han knappt föra pennan», anmärkte sekreteraren, i det han satte sig på sin plats och ånyo tog itu med sina papper.
