Han tog vägen längs W—prospektet. Men under tiden överlade han ännu en gång. »Varför just gå till Nevan? Varför kasta det i vattnet? Vore det inte bättre att gräva ned det någonstädes långt bort, på öarna, på ett ensligt ställe i skogen under ett snår och kanske lägga märke till stället?» Och ehuru han kände, att han icke var i stånd att överväga allt klart och grundligt, sa föreföll det honom likväl, som om ingenting vore att invända mot denna tanke.
Men ej heller denna plan kom till utförande; då han nämligen hade kommit förbi W—prospekt och ut på platsen, märkte han till vänster en gård omgiven av nakna murar. På denna gård var det en plats, omgiven av bräder, och varpå en mängd byggnadsmaterial låg hopad. Längre in på gården såg man en nedrökt byggning av sten, troligtvis en smedja eller mekanisk verkstad; allt var nedsvärtat av koldamm. »Här skulle det vara lämpligt att kasta från sig alltsammans och gå sin väg.» Han såg sig uppmärksamt omkring, och då han icke såg någon på gården, gick han in på den. Han stod just i begrepp att sticka handen i fickan, då han i hörnet bakom porten fick se en stor, ohuggen sten, av kanske en halv centners vikt, vilken låg vid muren, som skilde gatan från gården. På gatan gick folk förbi, men ingen kunde se ditin, såvida man icke med flit kom in dit från gatan; det kunde nog hända och därför måste han skynda sig.
Han samlade alltså sina krafter och det lyckades honom att välta stenen från dess plats. Under den var en fördjupning och i den kastade han alltsammans han hade i fickorna; börsen lade han överst. Därpå vände han åter om stenen och den kom ånyo på samma plats som förut, den låg kanske dock nu en smula högre. Han rafsade ihop jorden runtomkring, trampade till den med fötterna, så att ingen skulle kunna märka något.
Därpå gick han ut åt platsen till. En outsäglig glädje, alldeles som nyss förut på poliskontoret, uppfyllde honom. Allt var gömt! Vem skulle det väl falla in att söka under den där stenen; den hade nog legat där, alltsedan huset byggdes och skulle kanske få ligga på samma plats lika länge än. Och än se’n, om man också funne det nu? Vem skulle tänka just på honom; allt var utplånat, var funnos bevisen? Ett nervöst leende spelade på hans läppar, under det han gick över platsen. Men då han kom till K—boulevarden, där han i förrgår hade träffat flickan, försvann leendet hastigt. Andra tankar drogo genom hans hjärna. Det var honom mycket emot att nu gå förbi den där bänken, på vilken han hade suttit efter flickans bortgång, det hade även varit mycket obehagligt för honom,