känsla av hat. Han hade helst spottat eller bitit den, som nu hade tilltalat honom ...
Då han hade kommit till Vassilij Ostrov vid bron över lilla Neva, stannade han. »Där bor han, i det där huset. Hur kommer det sig till, här är jag utanför Rasumichin, jag vet inte hur! Alldeles som då ... Har jag kommit hit med avsikt eller av slump? För övrigt är det detsamma ... i förrgår tror jag ... sade jag ... att jag skulle gå till honom dagen därpå; nå, och därför är jag nu här! Varför skulle jag inte kunna gå upp till honom nu?» ...
Han gick upp för trapporna till Rasumichin i femte våningen.
Denne var hemma, satt i sitt rum, sysselsatt med att skriva och öppnade själv dörren för honom. De hade icke sett varandra på nära fyra månader. Rasumichin var klädd i en trasig nattrock och hade tofflor på sina bara fötter, han var okammad, orakad och otvättad; han blev mycket förvånad.
»Hur är det med dig?» ropade han, i det han betraktade sin kamrat från huvud till fot; därpå teg han ett ögonblick och gav ifrån sig en sakta lång vissling.
»Såå, ser det så ut med dig, bror? Du har ju till och med överträffat mig», tillade han och såg på Raskolnikovs trasor. — »Men sätt dig då, du är väl trött!» — och då denne sjönk ned på vaxdukssoffan, såg Rasumichin först, att hans gäst var sjuk.
»Du är ju allvarsamt sjuk, vet du inte det?» — Han ville känna honom på pulsen; Raskolnikov ryckte handen ifrån honom.
»Behövs inte», sade han; »jag har kommit ... ja, jag har inga lektioner ... jag ville gärna ... för resten, jag behöver inte några lektioner.»
»Vad? du yrar ju!» — anmärkte Rasumichin, som ihärdigt betraktade honom.
»Nej, jag yrar inte ...» Raskolnikov reste sig. Då han gick till Rasumichin, hade han icke tänkt på, att han skulle komma att stå ansikte mot ansikte med honom. Först nu, i detta ögonblick kände han, att han alls icke var upplagd för att stå ansikte mot ansikte med någon. Han var nästan mållös av vrede över sig själv, ehuru han ännu knappast hade överskridit tröskeln.
»Farväl!» sade han plötsligt och gick mot dörren.
»Men så vänta då, vänta då, din tok!»
»Behövs inte!» svarade han och undandrog honom ånyo sin hand.
