vid den, sm jag antager, blifvande återremissen Utskottet kommer att något klarare och skarpare uttala den till grund för lagförslaget liggande grundsatsen, än hvad Utskottet nu, såsom jag tror, mera af försigtighetsskäl än af några principiela orsaker, trott sig böra föreslå. Jag vet väl, att många invändningar kunna göras deremot, att man i lagen intager ett snart sagdt ovilkorligt stadgande, att tillgrepp af skog skall straffas såsom stöld; och jag har under förmiddagens diskussion hört den farhågan uttryckas, att det skulle komma att möta stora svårigheter att bevisa tillgrepp af skogseffekter, om det på sådant sätt rubricerades. Det är möjligt; jag har icke tillräcklig erfarenhet i lagskipningsfrågor för att kunna bedöma detta. Men jag har svårt att tro, att ett sådant skäl, som svårighet i bevisföringen, bör få gifva anledning till, att ett brott benämnes med annat namn än det bör hafva. På sådant sätt skulle många brott komma att sättas under annan kategori, än dit de egentligen höra, såsom t. ex. mordbrand; det är också ett brott, som det oftast är omöjligt att bevisa; men jag har derför icke hört, att någon vill hänföra det till en annan eller mildare klass af brott än den, dit det egentligen bör räknas. Det som är rätt, är rätt, och det bör få sitt uttryck i lagen. Herrar jurister må sedan göra sitt bästa att tillämpa hvad lagen stadgar.
Jag antager, att Kammaren är mest böjd att besluta en återremiss af det föreliggande betänkandet, och jag ber för min del att få yrka derpå. Ty om Kammaren nu fattar ett definitivt beslut, sedan Andra Kammaren återremitterat frågan, så riskerar man lätt, att de båda Kamrarne stanna i olika beslut; och hela den vigiga frågan skulle då för denna riksdag hafva förfallit. Jag inskränker mig således till att instämma med dem, som yrka återremiss; men jag skulle gerna se, om Kammaren genom en fortsatt diskussion tydligt uttryckte sinaåsigter i ämnet, på det Utskottet måtte se, i hvilken riktning det bör gå vid frågans vidare behandling. Andra Kammaren har tycts mig temligen noggrannt omfatta den åsigten, att åverkan bör betraktas såsom stöld; och jag hoppas, af hvad jag hört under den öfverläggning, som här redan egt rum, att äfven Första Kammaren måtte sluta sig till samma grundsats.
Herr Falk: Jag ber att få yttra några ord i denna fråga, hvars
vigt för vårt fosterlands framtid torde vinna allt mera erkännande.
Hvad sjelfva saken angår, så tror jag, att den blifvit tillräckligt
belyst dels af motiveringen i Utskottets betänkande, dels af den
föregående diskussionen inom Kammaren. Jag anhåller således blott att
få bemöta några af de anmärkningar, som blifvit framställda mot
Utskottets föreliggande förslag. jag vänder mig dervid först mot
den af reservanterne, som först hade ordet, och hvilken anmärkte, att
det inom Utskottet förefunnits mycken oenighet och många skilda
tankar. Efter min uppfattning rådde det deremot mycken enighet
mellan Utskottets ledamöter, och den oenighet, som fanns, rörde
endast formela frågor. Alla insågo det vigtiga i saken och ville samma
mål; men meningarne skilde sig hufvudsakligen i den frågan,
huruvida man borde för Riksdagen framlägga ett lagförslag i ämnet eller
