deraf, som man bör kunna få genom blott aktgifvande på de stegrade prisen på kakelugnsved.
En annan anmärknig är, att e nya stadgandena skulle göra det mycket svårare att bevisa tillgrepp af skog. Jag tror icke, att denna anmärkning kan vara af stor betydelse, äfven om bevisningen verkligen skulle blifva något svårare. Ty det är de stora tillgreppen, mot hvilka man egentligen behöfver skydd; och dessa komma säkerligen genom den nya lagen att mer och mer försvinna, då ju bevisningen naturligen är lättare, ju större tillgreppet är. Hvad de små vedstölderna beträffar, så är det en småsak; och vi komma troligen att blunda derför och låta dem passera såsom hittills. Då det sker på kronans skogar, få kronans tjenstemän naturligtvis åtala dem, som deras pligt bjuder; men om dessa små tillgrepp icke kunna bevisas, så betyder det högst litet. Jag medgifver dock gerna, att bevisningen försvåras, då ej värjemålsed kan tillämpas, men det betyder föga, om man vill taga saken från rätta sidan, och man kan till och med se den från en sådan sida, att detta innebär fördel, ty utan att vilja bestrida, att det är nödvändigt att värjemålsed finnes så är den dock efter min öfvertygelse det sämsta som inrymmes i vår lag.
Hvad det beträffar, att brottmålsstatistiken skulle komma att visa en så orimlig tillväxt, om åverkan blefve rubricerad såsom stöld, så tror jag icke det skall blifva förhållandet, och det af de orsaker, som jag nyss vidrörde. De stora tillgreppen komma att åtalas och blifva derigenom karakteriserade såsom stöld; och upphöra till allra största del derigenom snart. De små deremot, som utgöra det största antalet, åtalar man icke, utan låter dem passera, såsom förut skett. Jag undrar, huru många, som hafva jordegendom, icke sett sin skog plundrad på ett eller annat sätt; men huru stort antal af alla dem, som föröfvat dylika små tillgrepp, hafva väl blifvit lagförda derför? Och vi skola väl ej blifva andra menniskor för att vi få förändrade lagbestämmelser. Tillgrepp af gärdesgådar är ju enligt nuvarande lag stöld – ingenting är vanligare under våra vintrar, än att dessa tillgipas som vedbrand – men att någon derföre göres till tjuf, det hör dock till ovanligare fall.
Jag vill nu icke längre uppehålla Kammarens tid. Oaktadt de grava anmärknignar, som blifvit framställda mot Utskottets förslag och hvilkas riktighet jag äfven till en del erkänner, skulle jag likväl icke hesitera att yrka bifall till detsamma, om jag icke visste det resultat, till hvilket Andra Kammaren kommit i denna fråga. Jag vill derför för min del icke framställa något yrkande.
Herr de Maré: Talaren från vermlandsbänken, den ende som
yrkat afslag å såväl Utskottets hemställan som å reservationen, har
stödt detta yrkande derpå, att endast 10 år äro förflutna, sedan den
nya strafflagen med dess strängare bestämmelser rörande åverkan
tillkom, och att således tiden ännu icke skulle vara inne att
ytterligare skärpa straffbestämmelserna, då man ännu icke kunde veta om
denna strafflag kommer att bära tillräcklig frukt. Jag vågar antaga,
att just denna tid af 10 år, förflutna efter strafflagens tillkomst, utan
