temligen mangrannt samlade; ty det händer ofta, när en juridisk fråga står på dagordningen, att man får höra en och annan, ja flere af Kammarens icke juridiska ledamöter säga: om den saken få juristerne tvista, den må de utreda. Om en sådan uppfattning kan var i någon mån riktig, då det gäller vissa rena lagfrågor, torde den icke få anses lämplig i en fråga, sådan som denna, der icke blott den juridiska skarpsinnigheten erfordras, utan det praktiska lifvets erfarenhet, särdeles af rättsmedvetandet i de skilda orterna, är i främsta rummet afgörande.
Det var att befara, att många af de synnerligen kinkiga frågor, som hänvisades till det Särskilda Utskottet, skulle redan inom Utskottet framkalla en ganska skarp meningsskiljaktighet, och denna fruktan har besannats, då, på sätt det föredragna betänkandet utvisar, redan i den första fråga, som Utskottet framlagt till Riksdagens afgörande, en sådan principiel meningsskiljaktighet uppstått. Vi voro inom Utskottet allmänt ense i den hufvudfrågan: är tiden inne för lagstiftningen att nu taga ett steg, för att sent omsider i lag tillämpa den teoretiskt erkända grundsatsen, att skogsåverkan, der den innefattar olofligt tillgrepp, rätteligen bör betraktas och bestraffas såsom annan tjufnad? Vi voro också ense derom, att steget icke kan på en gång uttagas; men vi blefvo oense så väl i afseende på riktningen af detta steg, som om dess utsträckning. Jag har haft betänkligheter i båda dessa hänseenden, hvilket föranledt mig till den reservation, jag afgifvit, och för hvars grunder jag anhåller att nu få redogöra.
Såsom bekant, innehålla §§ 3 och 4 af 24 kap. i nu gällande Strafflag hvad som väsendtligen hänföres till skogsåverkan. I parentes får jag nämna, att der äfven förekommer tillgrepp af gräs och gräs-torf äfvensom den särskilda art af åverkan, som blott innebär skadegörelse. Strafflagen har skilt mellan de olika graderna af åverkan så, att § 3 innefattar en svårare grad af skogsåverkan, under det § 4, som afser tillgrepp af den döda skogens alster, handlar om en mindre svår åverkan. Utskottet har sammanfört dessa båda paragrafers innehåll i den nu föredragna § 2 af sitt förslag. Derefter har Utskottet uppdelat hvarje i paragrafen beskrifven brottslighet i tre grader eller kategorier, endast skilda genom värdet och utmärkta med benämningarne stöld, snatteri och åverkan. Hvad som af denna beskrifna åverkan icke öfverstiger ett värde af 5 R:dr skulle fortfarande anses och bestraffas såsom åverkan; hvad som öfverstiger denna värdegräns skulle antingen blifva snatteri, emellan 5 och 15 R:dr, eller stöld, öfver 15 R:dr. Sålunda skulle värdet ensamt komma att afgöra brotets vanhederliga eller icke vanhederliga karakter. I folkmedvetandet torde väl icke den lilla åverkan ännu uppfattas som ett vanhederligt brott. Utskottet har icke heller ansett, att en åverkan iom gränsen af 5 R:dr skulle vara vanhederlig; men om denna gräns öfverstiges, skulle det förändra brottets karakter. Den brottslige skulle följaktligen i det ögonblick, han begår brottet, icke kunna göra för sig klart, om han gjort en vanhederlig eller icke vanhederlig handling. Det är dock nödvändigt, att lagen uttryckligen angifver objektiva kännemärken i och för karakteriserandet af skilda brott; men detta finnes icke iakttaget i Utskottets förslag, enär den der förekommande
