såsom straff för åverkan stadgar, bredvid det mildare bötesansvaret, jemväl fängelse och straffarbete, det sista straffet i den del af landet, der åverkning hufvudsakligen bedrifvits eller i Norrland, sedan lagens tillkomst då ej varit tillämpadt någon enda gång och fängelsestraffet endast en gång. Han har häraf dragit den slutsatsen, att våra domare skygga tillbaka för att på detta brott tillämpa ett sådant straff som straffarbete, emedan äfven detta medför en slags vanära, och denna uppfattning hos dem, som tillämpa lagen, bör icke förbises.
År 1854 beslöto Riksens Ständer i en knapp vändning att ingå med en skrifvelse till Kongl. Maj:t af alldeles samma innehåll som den reservanterne nu föreslagit, eller med uttryckande af den åsigt, att tillgrepp af växande träd borde såsom tjufnad anses och bestraffas. En talare har här anmärkt, att det icke vore lönt att aflåta dylika skrifvelser, emedan den nämnda af 1854 icke skulle hafva föranledt någon åtgärd, oaktadt sedan dess 20 år förflutit. Talaren förbisåg dervid, att, till följd af denna skrifvelse, år 1855 nedsattes en s. k. skogskomité, som arbetade ganska länge, likasom att den nu gällande strafflagen med dess strängare bestämmelser i fråga om åverkansbrott tillkom på iniativ af Kongl. Maj:t. När vid 1862–1863 års riksdag Kongl. Maj:ts förslag till denna strafflag framlades, så i stället för att det vid 1854 års riksdag på Riddarhuset egentligen endast var några få äldre och erfarnare jurister, Grefve Carl Göran Mörner och häradshöfding Ribbing, som jemte Friherre A. C. Raab, varnade och motsatte sig den omnämnda skrifvelsen till Kongl. Maj:t, fanns det vid 1862 års riksdag icke någon enda mer än Grefve Erik Sparre, som dref den satsen, att åverkan borde såsom stöld anses. Den paragraf om åverkan i strafflagen, för hvars ändring nu så ifras, erhöll sin nuvarande lydelse hufvudsakligen enligt ett af Friherre Louis De Geer uppgjordt redaktionsförslag med ett amendement af Grefve Carl Göran Mörner. Bondeståndet, efter hvars impuls Riddarhusets beslut 1854 fattades, förkastade år 1863 efter utmärkta yttranden af flera ledamöter, deribland Herrar Carl Ifvarson och Olof Pehrsson, förslaget att anse åverkan som stöld. Denna lag har nu varit gällande i 10 år, och jag tror icke att den i afseende å de brott, man vid dess antagande egentligen afsåg att straffa, visat sig olämplig eller ofruktbar. Det torde icke gerna kunna sägas, att åverkan inom vårt land i allmänhet är större nu än förr, kanske knappt inom Norrland, fastän man annorstädes nu vet mera derom. Skogarnes alster äro i flerdubbelt värde, afvittringarna hafva minskat området för den oförsyntaste åverkan, detta område är bevakadt af pligttrogna och vida talrikare tjenstemän, men framför allt många, kanske de farligaste åverkare hafva upphört dermed, och man vågar nu öppet omtala dåden. Emellertid bör medgifvas att, i synnerhet i de nordligaste och sydligaste trakterna af Sverige, några slag af brott, hvilka ännu äro såsom åverkan rubricerade, bedrifvas i en grad, som med rätta väcker mycken förargelse, och det vore godt om man på något sätt kunde deremot finna bot. Då jag första gången år 1850 reste i Norrland, var skogsåverkan derstädes så vanlig och så allmän, att det var knappt någon som gick fri från misstanka att hafva föröfvat sådan eller på något sätt deltagit deruti. Så stod det då till i Norrland.
