Sida:Rd 1874 fk 2 270.djvu/22

291

Den 11 April, e. m.

Det finnes, så vidt jag vet, intet land, hvars lagstiftning sammanblandat åverkan och stöld, utom Norge och Danmark enligt 1683 års lag. Den har sedermera blifvit förnyad i Norge af Stortinget och i Danmark under ett annat något ensidigt bonderegemente. Men i intet annat land har man på åverkan velat sätta en så vanhedrande stämpel. Mandrager sällan kulturfolken så der baklänges i lagstiftningsväg; och det föreslagna vore utan tvifvel ett steg tillbaka. Det slag af åverkan, som är allmännast spridd, det är åverkan i mindre skala, såsom tillgrepp af ett eller par fång eller ett lass bränsle, vid hvilet man varit van från uråldriga tider; och jag tror vi kunna bifva ense om, att för dess bestraffande behöfvas icke några strängare straffbestämelser än de som redan finnas, nemligen böter till 1,000 R:dr, fängelse till 6 månader och straffarbete till någon kortare tid. Tillämpas dessa bestämmelser, så hjelper det nog, utan att man behöfver tillgripa några strängare åtgärder. Jag tror äfven, att det i skogsegarnes eget intresse vore vida bättre, man stadnade dervid, än om man karakteriserade skogsåverkan såsom stöld. Ty i afseende på bevisningen är det otvifvelaktigt, att såsom det redan här i afton blifvit anmärkt, denna skulle i sådant fall bifva vida svårare. Jag ber att få erinra, hurledes här likasom i vissa andra fall, såsom oloflig bränvinsförsäljnig, fylleri eller lägersmål, det är så svårt att få någon fullstägndig bevisning, att man oftast måste nöja sig med half sådan och icke kan komma längre än att låta målet bero på edgång. Det är beklagligt, att man måste gå så till väga, ehuru efter den erfarenhet, jag kunnat förvärfva mig, det lyckligtvis vid de tillfällen, då edgång kommer i fråga, icke torde vara mera än ett fall af tio, då eden verkligen aflägges, och då således misstänkas kan att det svärjes falskt. Hvar och en känner med hvilket prisvärdt nit svenska domare och prester förmana emot och söka förekomma afläggande af värjemålseden. Denna är sannolikt icke den af våra olycksdigra edgångar, som föranleder de flesta meneder. Den lär ej heller förr än lagen sätter något bättre i stället för all edgång kunna undvaras. Det är nog ibland tillräckligt svårt ändå att åstadkomma bevisning mot åverkan. hvad skulle det väl blifva om man rubricerade den såsom stöld. Jag har snart sagdt personligen drifvit ett af de största åverkansmål, som någonsin i Sverige varit åtalde. Bevisningen der var så svår att ernå, genom vittnens undanskaffande m. m., och målet drog så ut på tiden, att åklagaren höll på att ruineras och jag måste skaffa honom ett statsanslag på 800 Rdr i förskott till ytterligare kostnaders bestridande. Slutligen blef den tilltalade fälld af häradsrätten. Målet kom då till Hofrätten; och der hängde man upp sig på en juridisk formalitet, den nemligen att en del af vittnena hade varit den tilltalades hjelpare eller tjenare, hvarför de icke ansågos vittnesgille. Af den orsaken egentligen frikände Hofrätten. Då saken derefter drogs inför Högsta Domstolen, tyckte man väl der, att det var svårt att släppa den tilltalade, då det förefanns moralisk öfvertygelse om hans skyldighet. Honom förelades derför edgång. Ordalagen voro dock emellertid tvetydiga och olyckligt valda uti edsformuläret, så att den tilltalade ansåg sig kunna gå eden och blef straffri. Men det var ändå säkerligen den sista åverkan, som