föröfvades af den ifrågavarande personen, om han nu verkligen var skyldig. Detta var den som förut misstänktes för de största åverkningarne i riket, så stora att det belopp af omkring 10,000 R:dr B:ko, som vid edgångnen var i fråga, jemförelsevis ansågs för en bagatell. Åklagaren höll på att få betala tillbaka förskottet 800 R:dr; men Kongl. Maj:t fann dock omständigheterna vara sådana, att han slapp detta; han hade ändå vidkänts besväret för intet. Sådana svårigheter möta nu vid bevisföringen; och vida större skola dessa svårigheter blifva, så fort man vill genomföra den grundsatsen, att åverkan skall anses och bestraffas såsom stöld då värjemålsed ej ådömes.
Man har här mycket talat om det allmänna rättsmedvetandet. Jag tror icke att man så säkert kan åberopa detta såsom skäl för den åsigten, att all skilnad nu bör utplånas mellan stöld och åverkan. Folk har verkligen ännu den föreställnnigen, att skog är på sätt och vis en gemensam egendom. Då en af mina torpare hade begått åverkan å skog hos mig, och jag förebrådde honom derför, så svarade han: "skogen låter ju vår Herre växa alla dagar; den måtte väl icke vara till blott för Eder skull". Sådana föreställningar finnas ännu temligen allmänt hos den lägre befolkningen. Skola nu några stränga stadganden vidtagas, så böra de mycket mera vara riktade mot dem, som drifva affärer i stort och gömma sig bakom de armar, som synas, för att draga den egentliga vinsten af företaget. Om det är sannt, att bland sågverksegarne i Norrland ännu finnas de, som förleda befolkningen till skogsåverkan, så borde sådana straffas exemplariter; ty tjufgömmaren är vida brottsligare än den stackars tjufven, som ofta stjäl endast för att få bröd, liksom det förr var förhållandetmed sådana personer, som skickade ut andra till lurendrejeri. Men det var väl icke genom hot med svåra straff, hvilka sällanutkräfdes hos orostiftare, eller hos rika köpmän eller högt förnäma damer, som dessa skrämdes och som gjorde att lurendrejarnes klass bland förbrytare, om icke upphört, dock blifvit betydligt minskad. Detta har skett genom andra kloka åtgärder. Man skulle troligen äfven i afseende å skogsåverkan kunna komma ganska långt genom vidtagande af verksamma preventiva åtgärder. Emellertid skulle jag för min del icke sätta mig emot, om man, för att söka skrämma från skogsåverkan i stor skala, så till vida skärpte straffet, att man faststälde för åverkan af skog, uppskattad till 100 eller 200 R:dr, – således påtagligen icke förorsakad af det vanliga motivet nöd, – förlust af medborgerligt förtroende på viss tid. Ett sådant stadgande bör då införas i 24:de, eller kapitlet om åverkan. Men att uti lagen uppställa såsom grundsats, att skogsåverkan skall räknas såsom stöld, det kan jag, på de grunder jag anfört, icke anse hvarken rätt eller klokt.
Det finnes dock ett visst slag af skogsåverkan, i afseende å hvilken jag för min del icke har något emot att den rubriceras såsom stöld. Det är åverkan å sådd eller planterad skog.
Uti den trakt, med hvars förhållanden jag nu är närmare bekant, södra Sverige, är man idkeligen nu sysselsatt med att så och plantera skog, och om man hänför åverkan å sådan till stöld, så är det ingenting, hvarken uti lagens harmoni eller uti rättsmedvetandet, som
