deraf stötes. "Planteradt och sådt" stå redan omtalade i stöldkapitlet af strafflagen, och vill man särskildt freda sådd och planterad skog, så kan man mycket väl införa t. ex. orden "eller å annan mark" emellan orden "annat, som der" och ordet "planteradt" uti 8 § af 20 kap., som till och med är strängare än 1 § 20 kap. Man kan visserligen säga, att det är mycket svårt att skilja mellan sådd eller planterad skog och den som växt af sig sjelf, men jag tror dock ej, att detta är omöjligt. På de ställen åtminstone, der jag sett dylik skog, har den växt i mycket jemnare och tätare bestånd än den sjelfsådda, och dessutom måste onus probandi uti detta fall åligga egaren, för hvilken det ej är svårt att bevisa, att det ställe, hvarest åverkan skett, är en planteringshage. Jag tror likväl ej, att man uti södra Sverige till följd af den svårare bevisningen och de nog höga straffen nu i allmänhet mycket påyrkar en sådan lagförändring, som jag nu senast påpekat; men vill man hafva den, så är den åtminstone ej uti principen vidrig mot de grundsatser, som i allmänhet följas uti svensk lag och för öfrigt äfven uti alla civiliserade länders lagstiftning, med undantag af Danmark och Norge, i afseendederå, att väl till olofligt tillgrepp, men icke till stöld, tjufnad' hänföra när för frambringande af det tillgripna, menskligt arbete icke blifvit användt. Med all respekt för våra skandinaviska bröder, inser jag dock ej hvarföre vi böra följa dem, när de stå efter uti lagstiftningsteorien.
Hvad Utskottets förslag beträffar, så är det till den grad sönderplockadt af den ärade ledamoten på smålandsbänken, att jag icke tror det vara värdt att kosta krut derpå. jag tror ock, att, om det återremitteras aldrig så många gånger, så kan dock Utskottet, efter att hafva fattat sådana beslut, äfven med tillhjelp af en så skicklig jurist som Utskottets sekreterare, icke skrifva en antaglig lag. Detta om sjelfva lagförslaget. hvad reservationen beträffar, så tror jag icke att man nu bör ordagrannt upprepa den underdåniga skrifvelse som afläts år 1854. I afseende på detaljerna vill jag dessutom anmärka, att det verkligen kan finnas åverkan aaf vindfällda träd, som kan vara högst betydande och värda lika mycket som de växande.
Då jag således icke tror, att Utskottet kan med sina åsigter skrifva någon lag som duger, och då jag icke heller anser en reproduktion af 1854 års skrifvelse lämplig eller ledande till något resultat, samt då det slutligen är långt lidet på riksdagen, och vi i dag hafva talt nog om denna sak, förenar jag mig med Herr Lagerstråle uti yrkandet om afslag på den föredragna paragrafen.
Herr Rydqvist: Jag hade icke ärnat yttra mig i denna fråga,
men det anförande, som på förmiddagen utgick från en ärad talare
på vermlandsbänken, har manat mig att taga till ordet. Denne
talare besvarade först ett yttrande af en ledamot på
skaraborgsbänken, Grefve Posse, som omnämnde, att Rikets Ständer redan fö r20
år sedan uttryckt den åsigt, att åverkan borde behandlas såsom stöld,
samt att Kongl. Maj:t måtte utfärda en förordning i denna syftning,
men att denna skrifvelse icke föranledt en sådan lagförändring, utan
att vi år 1864 i stället fått en strafflag, som bibehöll de så kallade
