Carybdis i lagen, så blir han väl betald för sitt arbete af köparen, som naturligtvis icke har något ansvar. En och annan gång har väl denne blifvit blottställd för rättegång, som varit ganska obehaglig, men i de flesta fall har han förtjenat betydliga summor, utan att råka i delo med lagens väktare. Om man tänker på vanlig stöld, hvar finnes ett motstycke härtill? Har man exempel på, att en person kunnat stjäla spanmål eller annat slikt och vet, att när han kommer med det stulna till ett visst ställe, så är han säker om att få betalt derför? Hvarföre kunna nu dessa ohyggliga brott, som äro så vanliga hos oss existera? Jo, derföre att vi hafva en lagstiftning, som är så slapp, att den belägger förbrytelsen blott med böter åt hvilka åverkaren skrattar, emedan han vet, att han bakom sig har en person, som btalar dem, och derföre att man demoraliserat folket derigenom, att man icke betraktat såsom stöld ett vanärande brott, på hviket, såsom den föregående talaren nämnde, borde följa ett skamstraff.
Här har vidare blifvit yttradt icke mindre än två eller tre gånger af den ärade talaren från Blekinge, att denna förbrytelse icke skulle betraktas såsom stöld i något annat land än i Danmark och Norge. Jag ber dock att få fästa hans uppmärksamhet på en paragraf i den franska Code pénale, som i svensk öfversättning lyder såludna: "En hvar, som har fällt ett eller flera träd, hvilka han visste tillhöra en annan, skall straffas med fängelse, hvilket icke må understiga 6 dagar icke heller öfverstiga 6 månader för hvarje träd, utan att straffet i sin helhet kan öfverstiga 5 år".
Då denna fråga varit så mycket debatterad, vill jag icke längre upptaga tiden. Jag vill blott fästa uppmärksamheten dervid, att, då jag i enlighet med hvad jag nu yttrat, fullt gillar och i hög grad är belåten med de principer, som i Särskilda Utskottets betänkande blifvit uttalade, jag dock finner de anmärkningar, som blifvit framställda mot förslagets § 2, vara af den beskaffenhet, att de böra föranleda ärendets återremitterande till Utskottet, utan att jag dock anser, att dessa anmärkningar äro af svårare art, än att Utskottet alltför väl kan fästa afseende vid dem. Då jag deremot icke på något vis kan biträda reservanternes åsigt derutinnan, att man nu, då nöden står för dörren, skulle kunna inskränka sig till en underdånig skrfvelse till Kongl. Maj:t, hvaraf kan blifva en följd, att ingenting i saken blir åtgjordt på nya 20 år, utan anser, att Riksdagen nu bör fatta ett bestämdt beslut, så förenar jag mig med dem, som yrkat återremiss. Jag vill ock fö rmin del förklara, att, ehuru jag visserligen anser, att åverkan i allmänhet bör betraktas såsom stöld eller snatteri, så tror jag dock, att ingenting riskeras, om man bibehåller Utskottets förslag om en tredje kategori eller åverkan i sista momentet af § 2. Om det nemligen är så, som åtskilliga talare både här och i Andra Kammaren förklara, att tiden ännu icke är inne att borttaga begreppet af åverkan för mindre förseelser, och om man genom att upphäfva denna kategori af förbrytelser skulle behöfva att befara ett afslag i Andra Kammaren, så anser jag allt skäl tala för bibehållandet af den ifrågavarande bestämmelsen, i synnerhet som jag är öfvertygad om, att sedan den nya lagen verkat några år,