densamma snart kommer att försvinna. Vid sådant förhållande anser jag det lämpligast att antaga Utskottets förslag med någon modifikation i afseende på det värdebelopp, man uppställt såsom skilnad mellan de olika katergorierna.
Jag anhåller vördamt om återremiss.
Herr Rydin: Hvar och en är naturligtvis intresserad för att i
lagstifningsväg söka afhjelpa det onda, hvaraf vår skogshushållning
för närvarande lider, och jag tror äfven, att man bör vara ense om,
att en riktig början i detta afseende blifvit gjord, derigenom att det
skydd, som den enskilde för sin egendom i andra fall njuter, blifvit
föreslaget att utsträckas äfven till skogen. Man har nämnt, att det
skulle vara en retrograd rörelse, att nu i lagstiftningsväg skärpa
straffen för åverkan. Häruti kan jaga för min del icke instämma.
Man har äfven sökt visa, att af de strängare straffen skulle följa flera
förbrytelser. Icke heller detta kan jag inse. Straffets beskaffenhet
måste bero af brottets karakter, och när det kan inträffa, att en
förbrytelse med tiden förändrar sin art, så måste äfven straffet lämpas
derefter. Till följd af det stigande värde, som våra träprodukter
fått, tror jag, att äfen den förbrytelse, som nu innebäres uti
åverkan, blifvit af allt svårare beskaffenhet. Man har sagt, att det ej
vore samma förhållande med att tillegna sig sådant, som naturen
sjelf frambragt, och på hvilket menniskan icke nedlagt något arbete,
som att tillgripa sådant, hvarpå menskligt arbete vore användt. Om
vi emellertid genomgå vår strafflag, så finna vi uti 20:de kapitlet, att
såsom stöld betraktas tillgrepp af åtskilliga saker, hvilkas
frambringande icke beror af menniskan. Så är förhållandet med säd och fruktträd m. m. som i 20 kap. 1 § nämnes. Säger man, att detta
beror derpå, att allt dylikt växer på inhägnade ställen, så vill jag fråga,
hvad som gör skogens värde, om ej just det menskliga arbetet
omkring skogen, som gör den mera tillgänglig och skyddar densamma.
Jag minnes, aatt, då jag för 20 år sedan reste genom en skogstrakt i
Småland och frågade hvad skogen der vore värd, så svarade man
mig, att den icke hade något värde, emedan det ej funnes någon
möjlighet att afyttra densamma. Så 'är emellertid icke nu förhållandet.
I samma ögonblick, som skogen stiger i värde, blir alltså
åverkansbrottet svårare, och straffet bör lämpas derefter. Denärade talare,
som strängt opponerade sig deremot, nämnde, att han dock vore
villig att med stöldstraff belägga åverkan af planterad skog. Hvem
kan emellertid säga, huruvida skogen är planterad eller icke?
Derom kan mycken tvist uppstå, och afgörandet blifva ganska svårt, till
exempel på ställen, der skogseld gått fram, och man sedan vidtagit
åtgärder för skogens återställande. Just det, att man talar om att
freda skogen, innebär, att ett menskligt arbete blifvit nedlagdt, som
bör skyddas i sin rätt, liksom hvarje annat. Det finnes således icke
uti sjelfva beskaffenheten af förbrytelsen något, som bör afhålla
lagstiftaren från att stämpla tillegnandet af skog för att derpå göra
vinning annorlunda än såsom vanlig stöld. En annan fråga är den,
huruvida det finnes ngåra praktiska skäl, som tala deremot. Jag
kan för min del icke finna, att några sådana skäl existera.
