genomgå samma skärseld vid nästa riksdag, och om den då faller, är den ånyo på lång tid uppskjuten. Jag instämmer alltså uti yrkandet om återremiss.
Herr Häggström: Då jag såsom ledamot af den sista
skogskomitén deltog i behandlingen af denna fråga och bidrog till den
utgång, som hon inom komitén fick, "att tillgrepp af annans skog
fortfarande skulle bestraffas såsom åverkan", var det icke derföre, att
jag i likhet med komiténs öfriga ledamöter ej ansåg, "att åverkan
icke är af den nesliga beskaffenhet som stöld", utan derföre att jag
ansåg rättare att underkasta mig detmera upplysta omdöme, som
1868 års Riksdag kort förut afgifvit; "att tidn ännu ej vore inne"
att stämpla åverkan med dess rätta namn stöld. En annan orsak
var den, att komitén endast hade att afgifva förslag för de
norrländska förhållandena, och för mig var det högst motbjudande att
framlägga ett förslag, hvarigenom tillgrepp af skogsprodukter inom
Norrland skulle betraktas såsom stöld, då det i öfriga delar af
landet endast ansågs såsom åverkan. Sedan sden tiden hafva
förhållandena högst betydligt förändrat sig. Skogens värde har blifvit högre,
än man då någonsin kunde ana, staten, så väl som den enskilde, har
sökt taga våd om sin skog, för att deraf draga största möjliga
fördel, och de många åverkans-åtalen, som skett i landet, hafva äfven
i sin mån bidragit att upplysa rättsmedvetandet om, att det är orätt
att begå åverkan. Jag tror derföre, att tiden är inne att ändra de
nuvarande stadgandena. Om åverkan i någon mån aftagit på
kronans skogar, så har den deremot beklagligtvis tilltagit på de
enskildes, och det har i Norrbotten nu gått så långt, att den enskilde måste
sälja sin skog, emedan han icke kan taga vård om den, eller der han
icke kan sälja den, måste afverka densamma. Detta tror jag bevisar,
att ehuru straffet för åverkan är ganska stort, det dock icke kan
hindra densamma, utan att kraftigare åtgärder måste tillgripas. jag
har derföre deltagit uti det beslut, som Utskottet fattat derom, att
man borde införa stöldstraffet för skogsåverkan, men jag har dock
icke kunnat fullt instämma uti det resultat, hvartill Utskottet
kommit. Jag har nemligen ansett, att endast åverkan af växande träd
borde såsom stöld bestraffas. Jag befarar, att i Norrland, der
skogarne på många ställen ligga fulla af nedfallna qvistar och torra
vindfällen, och der folket hittills fått fritt hemta sådana,
rättsmedvetandet kanske skulle såras, om man bestraffade dylika tillgrepp, i
likhet med hvad Utskottet föreslagit såsom stöld. Det säges
nemligen i andra paragrafen, att "hvar som å skog eller mark, deri han
ej eger del, och den han ej innehafver eller eger rätt att nyttja,
olofligen tillgriper vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk
upphugget eller beredt är, eller växande gräs eller torf, varde straffad
för snatteri eller stöld". Man har visserligen gjort det
undantaget, att, när värdet af det tillgripna ej går öfver fem R:dr, så skall
förseelsen anses såsom åverkan. Huruvida ett sådant tillägg i lagen
är lämpligt, vågar jag icke bedöma, men jag tror, att, om man
endast håller sig till den växande skogen, så har man för närvarande
gått nog långt.
