gjorda, och jag vågar derför hoppas, att det förslag, hvarom jag önskar Utskottet måte kunna förena sig, blifver utarbetadt på denna grund.
Jag skall icke längre upptaga den redan långt framskridna tiden, utan inskränker mig till att förena mig i yrkandet om återremiss.
Herr Brun: Jag är fullkomligt öfvertygad derom att ibland
de åtgärder, man velat vidtaga för att åstadkomma en förbättrad
vård om våra skogar, är den, som nu är föremål för öfverläggning,
en bland de vigtigaste, och denna uppfattning delas allmänt af de
tänkande invånarne inom det landskap, jag har äran härstädes
representera, och der man har ganska god reda på skogens värde och den
skada, man lider af det nuvarande tillståndet. Jag förvånar mig,
att någon kan motsätta sig förslaget om att med dess rätta
benämning karakterisera ett sådant brott som skogsåverkan, ty att åverkan
är stöld kan väl icke någon förneka. Man må tillgripa sågblock
eller t. ex. spanmål eller penningar så är det ju, hvilketdera som
helst, en förlust för egaren; men åverkan af skog är, efter mitt
förmenande, ett svårare brott, än annan stöld, ty det är ett brott icke
blott mot egaren utan äfven mot det allmänna. Vi äro nemligen ju
allmänt ense derom, att det är af stor vigt för vårt land, att
skogarne icke förödas, och den, som stjäl skog, förnärmar och skadar
icke blott egaren utan hela landet. Derför bör man väl benämna
och bestraffa skogsåverkan, såsom den förtjenar, nemligen såsom stöld.
Då jag vid öfverläggningen i dag har hört personer, för hvilkas
öfvertygelse jag har stor aktning, vara i afseende på denna förbrytelses
benämning af annan åsigt, vill jag något fästa mig vid deras
yttranden. En talare ansåg, att det skulle bifva svårare att bevisa, det
tillgrepp af skog egt rum, om detta brott hänfördes till verklig stöld,
än om, såsom nu är fallet, det bestraffas såsom åverkan. Men ilikhetmed en annan talare får jag säga, att den bevisning genom
värjemålsed, som nu eger rum, är af den beskaffenhet, att jag gerna vill
afstå från dess tillämpande. Den först anförde talaren yttrade, att
det visat sig svårare att få fram sanningen genom vittnesed än genom
värjemålsed. Det borde dock, efter hvad mig synes, vara tvärtom,
åtminstone hvad mål om skogstjufnad beträffar, ty det förefaller mig
märkvärdigt, att den som stjäl skog, skulle hafva bättre samvete, än
hvilken annan person som helst, som kan anträffas och åberopas till
vittne i ett sådant mål. Jag skulle för min del tro, att man hos en
person, som kallas till vittne, borde kunna förutsätta ett bättre
samvete och vilja att uppdaga sanningen, än hos den, som begått
tillgreppet. I öfrigt är bevisningen ej alltid så svår att åstadkomma
som man föreställer sig, åtminstone icke i Norrland eller vid
afverkning i någon större skala; ty för att afyttra timret fordras att
framköra det till något vattendrag, hvarifrån flottning eger rum, och den,
som i närheten af sådana ställen eger skog, bör alltid vara så mycket
intresserad för sitt skogskiftes fredande, att han någn gång på
vintern besöker detsamma och hvarvid det är lätt att upptäcka om
