afverkning egt rum, och man kan utaf den, som "intummar" eller uppmäter timret vid vattndraget, vinna upplysning om de personer, som sålt timmer. Hvad som emellertid, efter min tanke, kommer att inverka betydligt, det är det begrepp folket fäster vid ordet stöld; och jag är i detta hänseende af sama öfvetygelse, som en annan talare, att man nemligen ryggar tillbaka mycket mera för att blifva beträd med tjufnad än för att pliktfällas för åverkan, hviket anses för ett ringa brott.
En talare på norrlandsbänken yttrade i afseende på detta lagförslag, att han ick ekunde godkänna bestämelsen om att ett värde, som bifvit upptaget till 5 R:dr, skulle åstadkomma en skilnad i förbrytelsens karakter, hvarför han ansåg, att man borde söka få en annan skilnad mellan hvad som borde hänföras till stöld och hvad som borde anses såsom åverkan. Jag är i detta afseende af samma öfvertygelse, och jag hemställer, om det ick skulle kunna låta sig göra, att anse tillgrepp af endast den friska skogen såsom stöld; ty den friska skogen har i allmänhet ett mycket högre värde, än den döda eller hvad som föröfrigt kan hemtas ur skogarne, och är af mycket större vigt för egaren och landet att ega qvar, än den döda skogen. Såsom Herr Hæggström yttrade, förekommer det i de norrländska skogarne på många ställen så mycket vindfällen och dylikt, att det icke är någon skada att sådant borttages, och folkets åsigt är, att man icke bör straffa den såsom tjuf, som hemtar dylikt ur skogarne, men i afseende på den friska skogen har man en motsatt mening.
Hvad 4 § i förslaget beträffar, är jag af olika mening med dem, som ansett densamma obehöflig, och jag tror att i den lag, som skall antagas, bör man hafva denna eller en liknande paragraf. man bör nemligen ihågkomma – helst när man skrifver en lag om skogarne – att i de stora norrländska skogarne gifves det på många och vidsträckta områden ingen annan utväg för samfärdsel och varuforsling, än vintertiden på obanade, oftast steniga och eländiga skogsvägar, der åkdon och körredskap ständigt äro i fara att sönderbrytas, och vid en färd i dessa marker är det absolutnödvändigt att vid liden skada på körredskapen få taga af skogen hvad som behöfves till reparationen, och hvartill vanligen behöfves, såsom till skaklor och dylikt, friskt virke, vanligen smärre träd; och det vore både oförnuftigt och obarmhertigt, om lagen skulle stämpla en resande, som måst tillgripa hvad han härvid behöfver, såsom tjuf. Jag tror derför, att 4 § icke bör uteslutas.
I fråga om antagandet af Utskottets förslag eller Herr Asplunds reservation får jag säga, att författningen, sådan den är af Utskottet föreslagen, icke synes mig fullt lämplig, hvarför jag föredrager, att antingen godkänna Herr Asplunds reservation, då jag hoppas, att saken icke skall bifva så gammal hos Kongl. Maj:t, som åtskilliga talare föreställt sig, eller ock – hvilket jag helst skulle önska – återremittera ärendet till Utskottet. Hvarje uppskof anser jag som en förlust, och i egenskap af sågverksegare och träexportör har jag särskild anledning påyrka det skyndsamma vidtagandet af sådana
åtgärder, som skola göra slut på det nu rådande tillstånde,
