större oförsynthet. Detta förhållande förutsätter ingalunda, att gerningsmännen och deras medbrottslige sakna begrepp om handlingens obestridliga tjufnadskarakter, utan bör snarare tillskrifvas den omständighet, att lagen ej ännu tryckt den rätta stämpeln på handlingens brottslighet och sålunda medgifver de brottslige en i sanning farlig dagtingan med den känsla af skam, som otvifvelaktigt hos dem finnes inneboende och eljest skulle göra sig gällande.
Såsom en betänklighet emot den ifrågavarande lagförändringen har framhållits svårigheten att i åverkansmål åstadkomma så fullständig bevisning, att den tilltalade på grund deraf, utan föreläggande af edgång, kan sakfällas, och att den ifrågasatta förändringen i brottets karakter skulle försvåra bevisningen emot den tilltalade, enär, om brottet komme att anses och straffas som stöld, domaren skulle, enligt utbildad praxis, merendels anse sig förhindrad att ålägga värjemålsed.
Men den anmärkta svårigheten i afseende på bevisningen torde icke så ofta förekomma, då fråga är om de större skogsåverkningarne. Och i allt fall lärer det kunna antagas, att blotta möjligheten att varda straffad för handel med stulet gods skall förmå i väsendtlig mån afhålla från sådana vidt omfattande köp af olofligen åtkommet virke, utan hvilka skogsåverkningarne säkerligen icke skulle förekomma i den stora utsträckning, de nu uppnått.
I betraktande af dessa omständigheter anser Riksdagen det böra såsom allmän regel stadgas, att olofligt tillgrepp af träd eller något deraf skall anses såsom stöld eller snatteri, men att derifrån skola undantagas de fall, då någon antingen tillgriper torrt vindfälle eller annat, som ej kan hänföras till växande träd eller delar deraf, eller ock af den växande skogen tager något, som är af så ringa värde, att tillgreppet svårligen kan anses hafva skett af vinstbegär.
Att till en och samma kategori hänföra tillgrepp såväl af det växande trädet som af vindfäldt, men ej torrt träd, har Riksdagen funnit lämpligt dels till större skydd mot tillgrepp af kullblåsta, friska träd, helst egaren ofta först efter någon tid kan vara i tillfälle att låta dem till bruk upphugga eller bereda, dels ock af det skäl att – med undantag af de mera sällsynta fall, då åverkaren gripes på bar gerning – största svårighet torde möta att afgöra, huruvida virke, som af den brottslige innehafves, är taget af kullblåst träd, eller af sådant, som vid tillgreppet var på rot stående, kunna utrönas, huruvida tillgreppet skett af frisk eller af torr skog.
I sammanhang med förändringen i åverkansbrottets karakter anser
Riksdagen det böra stadgas, att den, som färdas å annans skog och, för
