Lördagen den 3 April. e. m. | 11 | N:o 22. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
åverkan, och intet skäl finnes att betrakta det annorlunda, men derom är icke uttryckligen stadgadt i lag. Om åter den af Herr Ribbing föreslagna redaktion af paragrafen blefve antagen, skulle icke någon domare kunna undgå att döma en person, som tager sten på andras egor, såsom tjuf. Jag vill dermed visa, hvilka följder kunna uppstå, om man omskrifver en paragraf i vidsträcktare mån, än som för ändamålet är behöfligt.
Jag har hört att åtskillige af Kammarens ledamöter hafva svårt att fatta den redaktion af förevarande författningsförslag, som Utskottet lemnat, men jag vågar påstå, att den vid närmare granskning håller streck. Derigenom göras så få änringar som möjligt i nuvarande lag. Hela förändringen går ut på att öfverflytta vissa slag af åverkan till kategorien stöld. Jag får vördamt anhålla om bifall till den nu föredragna första paragrafen.
Herr Rydqvist: En hvar af Riksdagens ledamöter, som bevistade
Kamrarnes öfverläggningar i fjor uti denna fråga, har i friskt minne
hvilken uttömmande debatt och hvilka häftiga strider då egde rum.
Slutligen lyckades det, efter återremiss till Utskottet, att få af
Riksdagen antaget ett förslag, enligt hvilket den förbrytelse, som hittills
kallats för åverkan af träd, betraktades såsom stöld eller snatteri.
Anledningen till att de, hvilka förfäktade en sådan åsigt, vore så
ihärdiga i sina bemödanden att få den uttryckt i lag, var den oerhörda
och för Sverige visserligen icke hedrande skogssköfling, som i åratal
saklöst egt rum, bedrifven icke ens hufvudsakligen för deras räkning,
som utöfvade brottet, utan för helt andra personer, hvilka senare åter
stodo bakom de förres rygg och med nöje betalade åverkansböterna.
Det kunde ej annat än uppröra hvarje rättänkande menniska, att ett
sådant tillstånd skulle få fortfara i detta land, då det för länge sedan
upphört i de flesta andra civiliserade länder. Det var för att, så vidt
möjligt är, på lagstiftningens väg motarbeta detta öfverhandtagande
onda, som man slutligen lyckades komma öfverens om ett förslag af
innehåll, att den, som å annans mark olofligen hugger ned träd och för
bort det, skall såsom en hvar annan, hvilken olofligen tillgriper
egendom, anses såsom tjuf. Under diskussionen i denna Kammare
upplystes då, hvad som möjligen undgått en talares minne, som nyss yttrade
sig, att så beskaffade lagar, enligt hvilka åverkan af träd, som
sedermera bortföras, straffas s¨som stöld, finnas icke blott i Norge och
Danmark, utan äfven i Frankrike och alla länder, som antagit Code
Napoleon. Sedan nu begge Kamrarne i fjor öfverenskommit om så
beskaffade grunder för lagstiftningen, förefaller det mig besynnerligt,
att man nu synes vilja gå tillbaka och öfverändakasta hela principen
för den nya lagstiftningen. Jag kan emellertid ej föreställa mig, att
detta kan blifva resultatet af öfverläggningen i denna Kammare, liksom
ej heller i Medkammaren.
Beträffande sjelfva siliseringen af lagen, så behagade Herrarne inse, på hvlken ståndpunkt vi skulle komma om, sedan Kongl. Maj:t ansett sig ej kunna gilla lydelsen af det förslag Riksdagen ingifvit, och Kongl. Maj:t derför framlagt ett nytt förslag, hvilket genomgått skärselden i Högsta Domstolen – såsom en talare uttryckt sig – denna