Sida:Rd 1875 fk no 22 1.djvu/12

Den här sidan har inte korrekturlästs
N:o 22 12 Lördagen den 3 April. e. m..

Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)

Kammares majoritet nu skulle vägra sitt bifall till detta Kongl. Maj:ts förslag. I afseende å lagens redaktion har Utskottet i hufvudsakliga delar varit af olika tanke med Kongl. Maj:t, och två reservanter hafva ocså varit af olika tanke så väl med Kongl. Maj:t som med Utskottet. Hvad skall nu blifva af allt detta? Ett kaos, ingenting! Kan man väl föreställa sig, att, om denna Kammare modifierar sig och antager Utskottets förslag i en punkt och någn af reservanternes i en anna, ett lika beskaffadt beslut skall kunna åvägabringas i Andra Kammaren? Följden blefve, att intet förslag komme till stånd. Icke ens en återremiss skulle kunna tjena till något. Hvad man vann i fjor skulle nu kastas bort. På dessa skäl, och utan att ingå i granskning af de särskilda förslagen, anhåller jag för min del om bifall punktvis till Kongl. Maj:ts proposition.


Herr Gahn: Jag har visserligen ej begärt ordet för att söka mäta mig med de skarpsinnige talare, som här yttrat sig i frågan, betraktad ur rent juridisk synpunkt, utan endast för att yttra några ord öfver dess praktiska sida, och ur de personers synpunkt, hvilka lefva under lagarne, närmast se deras verkningar och i dem söka skydd för sin egendom. Länge har det allmänna medvetandet varit genomträngdt deraf, att den nuvarande lagstiftningen i detta ämne ej tillräckligt skyddar eganderätten, och man har länge yrkat på att strängare straffbestämmelser måtte etableras. Här har visserligen yttrats, att begreppet om det nesliga uti tillgrepp af skog ännu ej ingått i folkmedvetandet och att man derför ej bör stifta en lag, sådan som nu föreslagits. För min del tror jag, att ett motsatt förhållande är rådande och derför finner jag ett starkt bevis deruti, att man nu mera på landet ej hör talas om åverkan af skog, utan alltid om skogsstöld. Man säger "den och den har stulit skog." Detta är ett ganska talande bevis på att tillgrepp af skog anses såsom stöld. Jag tror således, att tiden är inne att stadga en lag i förslagna syftet, och jemväl att Kongl. Maj:t träffat det rätta, då Kongl. Maj:t ansett att mindre tillgrepp af skog fortfarande må betraktas såsom åverkan. En sådan skilnad emellan större och mindre tillgrepp af skog har skäl för sig också deri, att det är svårare att åstadkomma bevisning angående de små tillgreppen, derest de skulle anses såsom snatteri och ej såsom åverkan. I senare fallet kan man i brist på full bevisning åtminstone tvinga den brottslige till edgång, hvars vigt och betydelse ännu i allmänhet är klart insedd. Mycket är vunnet om man får – såsom ordspråket säger – de stora tjufvarne hängda; med de små kommer man nog sedan till rätta. Kommer den tid, då åverkansstraff ej längre är tillräckligt för mindre tillgrepp af skog, så kan man för dem ju stadga samma straff som för snatteri. Är man nu ense om, att något bör i denna fråga göras, så torde också det mest praktiska och till ett resultat bäst ledande vara, att antaga Kongl. Maj:ts proposition, som redan genomgått den granskning, hvarje lag skall underkastas, innan den kan vinna Kongl. Maj:ts sanktion. Antages deremot ett annat förslag, riskerar man att denna fråga, hvars lösning man så länge önskat, för flera år undanskjutes. Jag tror också att man uti den granskande auktoritetens, Högsta Domstolens, sammansättning kan finna