| N:o 22 | 12 | Lördagen den 3 April. e. m.. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
Kammares majoritet nu skulle vägra sitt bifall till detta Kongl. Maj:ts förslag. I afseende å lagens redaktion har Utskottet i hufvudsakliga delar varit af olika tanke med Kongl. Maj:t, och två reservanter hafva ocså varit af olika tanke så väl med Kongl. Maj:t som med Utskottet. Hvad skall nu blifva af allt detta? Ett kaos, ingenting! Kan man väl föreställa sig, att, om denna Kammare modifierar sig och antager Utskottets förslag i en punkt och någn af reservanternes i en anna, ett lika beskaffadt beslut skall kunna åvägabringas i Andra Kammaren? Följden blefve, att intet förslag komme till stånd. Icke ens en återremiss skulle kunna tjena till något. Hvad man vann i fjor skulle nu kastas bort. På dessa skäl, och utan att ingå i granskning af de särskilda förslagen, anhåller jag för min del om bifall punktvis till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Gahn: Jag har visserligen ej begärt ordet för att söka mäta
mig med de skarpsinnige talare, som här yttrat sig i frågan, betraktad
ur rent juridisk synpunkt, utan endast för att yttra några ord öfver
dess praktiska sida, och ur de personers synpunkt, hvilka lefva under
lagarne, närmast se deras verkningar och i dem söka skydd för sin
egendom. Länge har det allmänna medvetandet varit genomträngdt
deraf, att den nuvarande lagstiftningen i detta ämne ej tillräckligt
skyddar eganderätten, och man har länge yrkat på att strängare
straffbestämmelser måtte etableras. Här har visserligen yttrats, att
begreppet om det nesliga uti tillgrepp af skog ännu ej ingått i
folkmedvetandet och att man derför ej bör stifta en lag, sådan som nu
föreslagits. För min del tror jag, att ett motsatt förhållande är rådande
och derför finner jag ett starkt bevis deruti, att man nu mera på
landet ej hör talas om åverkan af skog, utan alltid om skogsstöld. Man
säger "den och den har stulit skog." Detta är ett ganska talande
bevis på att tillgrepp af skog anses såsom stöld. Jag tror således, att
tiden är inne att stadga en lag i förslagna syftet, och jemväl att
Kongl. Maj:t träffat det rätta, då Kongl. Maj:t ansett att mindre
tillgrepp af skog fortfarande må betraktas såsom åverkan. En sådan
skilnad emellan större och mindre tillgrepp af skog har skäl för sig
också deri, att det är svårare att åstadkomma bevisning angående de
små tillgreppen, derest de skulle anses såsom snatteri och ej såsom
åverkan. I senare fallet kan man i brist på full bevisning åtminstone
tvinga den brottslige till edgång, hvars vigt och betydelse ännu i
allmänhet är klart insedd. Mycket är vunnet om man får – såsom
ordspråket säger – de stora tjufvarne hängda; med de små kommer man
nog sedan till rätta. Kommer den tid, då åverkansstraff ej längre är
tillräckligt för mindre tillgrepp af skog, så kan man för dem ju stadga
samma straff som för snatteri. Är man nu ense om, att något bör i
denna fråga göras, så torde också det mest praktiska och till ett
resultat bäst ledande vara, att antaga Kongl. Maj:ts proposition, som
redan genomgått den granskning, hvarje lag skall underkastas, innan
den kan vinna Kongl. Maj:ts sanktion. Antages deremot ett annat
förslag, riskerar man att denna fråga, hvars lösning man så länge
önskat, för flera år undanskjutes. Jag tror också att man uti den
granskande auktoritetens, Högsta Domstolens, sammansättning kan finna
