Lördagen den 3 April. e. m. | 13 | N:o 22. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
större trygghet för att Kongl. Maj:ts förslag ur juridisk synpunkt är mera tillfredsställande än Lag-Utskottets, hvilket – jag säger det utan något slags klander – tillkommit relativt hastigt. Lag-Utskottet, öfverhopadt af göromål, kan icke hafva tid till den sorgfälliga pröfning i alla detaljer, som erfordras för utarbetande af nya lagar.
På dessa skäl anhåller jag om bifall till den nu föredragna paragrafen, och a Kongl. Maj:ts förslag i sin helhet.
Herr Berg: Då denna fråga i fjol förekom, tillät jag mig att
uttala min glädje deröfver, att vi kommit derhän, att man ville bereda
skogen bättre trygghet och att tillgrepp af skog skulle, liksom hvarje
annat olofligt tillgrepp, få bära sitt rätta namn: stöld. Jag deltog
med min röst i det resultat, som då vanns, och skulle helst sett, att
det förslag , som Riksdagen då antog, blifvit sanktioneradt. Jag kan
ej underlåta att tro att det är rättast att benämna hvarje sak med det
namn, som den egentligen bör hafva.
Ej kan jag förstå hvarför det skall vara så svårt att bestraffa tillgrepp af skog lika kraftigt som tillgrepp af någon annan vara, hviken kan vara så väl af obetydligare qvantitet som af mindre värde, och ändock bestraffas hårdare. Jag vågar tro, att det icke är straffet som är vanärande utan brottet, straffet är i min tanke försonande. Enligt min uppfattning är det orätt att anse det en person genom straff för nesligt brott förderfvas och vanäras, ty genom sjelfva brottet är man redan vanärad.
Jag vet att många af herrar jurister hysa motvilja för en lagförändring i det föreslagna syftet, emedan den skulle försvåra möjligheten att åstadkomma bevisning om brottet. De säga, att i fråga om skogsåverkan kan värjemålsed åläggas, men deremot ej i fråga om stöld. Jag tror visst icke att detta bevisningsmedel är det bästa, men förstår ej hvarför det icke af domaren kan användas i tjufnadsmål. Dessa tankar skulle jag ej hafva yttrat om jag ej dertill uppmanats af ett föregående yttrande. Jag upprepar, att jag skulle önska det den lag, som vid förra Riksdagen antogs, kunnat blifva gällande, men jag åtnöjer mig med det komparativt goda, då jag ej kan få det superlativt, och ber således att få förena mig i det yrkande, som af Herr vice ordföranden i Lag- Utskottet framstälts.
Herr Fröman: Då öfverläggningen synes hafva blifvit utsträckt
öfver frågan i sin helhet, ehuru det nu endast är första pragrafen
som är föredragen, tillåter jag mig äfven att yttra mig i detta omfång.
Vid förra riksdagen fäldes af en talare i denna Kammare det yttrande,
att det väl egentligen icke var brist hos lagen som man kunde hafva
skäl att klaga öfver, då fråga vore om att stäfja åverkan, utan att
det snarare vore bristen på laga bevisning mot de brottslige, sm
vållat att lagen ej fått tillämpning. Jag delar denna uppfattning och tror
att man äfven med den nu gällande lagstiftningen skulle kunna
bestraffa ringare så väl som gröfre åverkan, möjligen med någon
förhöjning i straffets minimum. Man hade derigenom åtskilliga fördelar,
bland andra större möjlighet att åstadkomma bevisning, hvilken, såsom
en föregående talare anmärkt, försvåras om man stämplade brottet