| Lördagen den 3 April. e. m. | 15 | N:o 22. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
annan, som upprepade gånger begått samma brott, men icke uppnått en så hög värdesiffra, ej skulle anses som tjuf. Detta kan visserligen icke bestridas, men jag ber att få fästa uppmärksamheten derå, att dessa åverkare, som stanna under 15 riksdalers värde, dock icke blifva ostraffade, och att det ligger i domstolens makt att ådöma dem straffmaximum eller ett års straffarbete, om det visar sig att det blifver en industri att utöfva åverkan till den ringa grad att värdet af det åverkade icke öfverstiger 15 riksdaler.
Vidare säger Utskottet att "lagförändringen kunde i sin tillämpning mot dem, som förut varit för stöld straffade, leda till högsta orättvisa, i det den uppstälda värdesiffran äfven härvid komme att på straffet utöfva inflytande." Detta är liksom den förra en mycket allvarsam anmärkning, men jag får mot den anföra detsamma som jag nämnde vid den förra. Slutligen säger Utskottet: "af den omständighet, att tjufnadsbrott, men icke åverkan, är underkastadt allmänt åtal, synes den stora olägenhet af lagförändringen uppkomma, att, då skilnaden emellan berörda brott skulle bestå allenast i egendomsvärdet af det tillgripna, men någon säker uppskattning af detta värde icke kunde förr än vid vederbörlig domstol åvägabringas, allmänna åklagaren i många fall skulle komma att befinna sig i den brydsamma belägenhet, att han icke kunde afgöra, huruvida ett begånget skogsåverkningsbrott skulle höra under hans beifran eller icke." Denna anmärkning tror jag icke vara af så stor betydelse, ty i sådana tvifvelaktiga fall föreställer ja mig att allmänna åklagaren väljer den utväg att tillstyrka jordegaren att sjelf föra sin talan för att ej äfventyra att åtalet icke upptages. Värre är om åverkaren sjelf icke vet, till hvilket brott han gjort sig skyldig, men det är något som äfven kan inträffa, då fråga är om att skilja mellan stöld och snatteri. Deremot skulle det kunna inträffa fall, då det icke vore så väl betänkt, att lemna allmänna åklagaren begagnade sin rätt till att trakassera en åverkare den jordegaren sjelf icke brydde sig om att draga inför domstol. Till slut ber jag endast att få framställa en fråga med afseende å bestämmelsen rörande förlust af medborgerligt förtroende i Kap. 20 § 18 af strafflagen. Der uppräknas nemligen 1, 3 och 4 §§, men icke 2 §; är det nu Utskottets mening att det brott som omtalas i § 2 icke skall åtföljas af förlust utaf medborgerligt förtroende? Det kan åtminstone uppstå någon tvekan i detta fall. Men meningen är väl att, då sjelfva straffbestämningen för det brott, som omtalas i § 2, icke är der utsatt utan förekommer i § 1, § 2 ej behöft upptagas i 18 §.
Af hvad jag nu tagit mig friheten yttra framgår, att vid valet emellan de särskilda förslagen jag kommer att gifva min röst åt Kongl. Maj:ts proposition; och gör jag det äfven af det skäl, att jag bland de andra förslagen icke ser något, som har bättre utsigter att åstadkomma den förändring i lagen, som man anser önsklig. Jag yrkar således bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Carleson: Den Kongl.
proposition, som ligger till grund för Lag-Utskottets ifrågavarande
