| N:o 22 | 20 | Lördagen den 3 April. e. m.. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
upphör att vara nesligt brott: tillgrepp af skogseffekter under 15 riksdalers värde blir åverkan. Men på detta sätt blir ju den nu i strafflagen befintliga artskilnad mellan olofligt tillgrepp af annat gods och af vissa skogseffekter, hvilken artskillnad i brottslighet och straffbarhet man just ville upphäfva, bibehållen, nemligen, i allt olofligt tillgrepp till värde ej öfver 15 riksdaler. Man har väl, såsom i detta hänseende rättfärdigande, anfört, att 1874 års Riksdag uttryckt den mening, att blott större tillgrepp af skog skulle såsom stöld betraktas. Ja, men det större eller mindre måtte Riksdagen efter en riksdaler, hvaremot Kongl. Maj:t mäter efter femton riksdaler.
Och härmed kommer jag till den tredje och sista allmänna anmärkning, jag mot Kongl. Maj:ts proposition har att framställa. Värdet af ett timmerträd på rot, om deraf kan blifva ett timmer af 8 tums genomskärning i lilländan, varierar, efter hvad jag inhemtat, på olika orter från 1 riksdaler 50 öre till 4 riksdaler, således per medium mellan 2 och 3 R:dr. Är det nu sämre träd, som icke duga till timmer, utan blott till bränsle, så kan man antaga värdet till blott hälften. Men i sådant fall, huru mycket kan man väl ej hugga innan man gör sig skyldig till stöld, synnerligen när man tillika i betraktande tager den låga värdering, vederbörande af naturliga skäl komma att i de flesta fall göra? I sjelfva verket en hel liten park.
Man har såsom skäl mot Utskottets förslag anfört att så många meningar rådt inom Utskottet. jag ber om ursäkt, bland dem inom Utskottet, som vilja hafva någon ändring och som icke dervid anslutit sig till Kongl. Maj:ts proposition, finnas blott två meningar och de skilja sig endast och allenast i fråga om grenar och löf. Men framför allt har man i denna ärade Kammare till förmån för Kongl. Maj:ts proposition anfört, att samma proposition har en så stor auktoritet för sig, nemligen Högsta Domstolen. Jag vill ej neka till att detta är en auktoritet och en ännu större, Kongl. Maj:t, utan bugar mig för dem, men detta hindrar mig dock ej från att sätta bevis högre än allt hvad auktoriteter heter. Hvad åter den påpekade faran beträffar, att möjligen ej kunna få Högsta Domstolens gillande för Utskottets förslag, så kan jag ej om dess befintlighet utlåta mig, men jag hoppas, att om en framställning, som anses riktig och förståndig. I förigt vill jag erkänna, att dylika, för saken i fråga helt och hållet främmande svårighetsberäkningar med hänsyn till framgången, synas mig ofantligt obetydliga såsom skäl för eller mot saken sjelf, när man kan afgöra den i stöd af fakta och dess egen beskaffenhet.
På de skäl, jag nu anfört, får jag anhålla om bifall till Utskottets förslag i sak, vare sig att detta bifall i sak uttalas genom bifall till hvad Utskottet föreslagit såsom 2 § i 20 Kap. – i hvilket fall bifallet hvad angår formen och uppställningen af lagen visserligen strider mot min i sistnämnda hänseende yttrade åsigt, – eller genom godkännande af hvad jag i min reservation föreslagit i 3 och några föjande paragrafer af 24 Kap. – i hvilken händelse bifallet i sak tillika öfverensstämmer med det vördsamma yrkande jag gjort i formelt hänseende.
