| N:o 22 | 22 | Lördagen den 3 April. e. m.. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
skogslagstiftning, hvarom framställning blifvit gjord, hört personer yttra: "då gören I oss allesammans till tjufvar." Det tyckes väl bära något vittne om föreställningssättet i dessa trakter. Jag föreställer mig dock icke, att norrländingen, med ett sådant yttrande som det anförda, vill säga, att han med berådt mod stjäl skog, utan han syftar fastmer derpå, att gränserna inom skogarne äro så svåra att bestämma. En jägmästare, som flera år vistats i Norrbotten, har upplyst mig att stora trakter finnas, der gränserna mellan kronans skogar och enskildes icke äro uppdragna. Det är således lätt att inse, hvilka svårigheter, som kunna uppstå vid beifrande af åverkansbrott derstädes. Skall man gifva åverkaren vitsord, då han säger sig icke hafva vetat att afverknigen skett på annans mark, och således låta gerningen vara ostraffad, eller skall man säga, att han bör straffas antingen han visste hvem marken tillhörde eller icke? I senare fallet inträffar det oriktiga förhållande, att en person straffas utan att han vet sig hafva begått något straffvärdt. För min del tror jag således, att den föreslagna lagförändringen skulle medföra stora svårigheter just med afseende på Norrland, för hvars skull man ifrigast påyrkar densamma. Jag ber att få nämna en sak, som förklarar rättsbegreppet i förevarande hänseende. För icke länge sedan ansågos skogarne i vårt land för en res nullius eller rättare en res primi occupantis, och den, som satte sig ned att odla, tog i besittning så stor del af skogen, han ansåg sig behöfva, hvilken del sedermera ansågs för hans egendom. Det är således naturligt att begreppet om enskild eganderätt i afseende på skogen icke kunnat så snart utveckla sig. Tänkom oss huru förhållandet skulle blifva hos oss i Bohuslän i afseende på fisket, om nu gällande lagstiftning skulle ändras. Fisket i skärgården tillhör inom en viss gräns strandegaren, men utom denna gräns vidtager den allmänna fiskerätten, och så har förhållandet varit sedan århundraden tillbaka. Kommer nu en ny lagstiftning och utsträcker strandegarens rätt en half mil till, månne det då icke behöfves ganska lång tid innan den nyuppdragna skilnaden mellan den allmänna och enskilda eganderätten hinner ingå i desse fiskares rättsmedvetande, och innan de hinna förlika sig med tanken att de icke vidare ega en rättighet, som varit deras sedan århundraden?
Man har velat göra tillgrepp af en obetydlig sak på enskild mark till stöld eller snatteri. Det är besynnerligt att, under det man vill stämpla såsom nesligt brott om någon plockar litet ljung eller några bär på min mark, man glömmer något, som innebär ett vida svårare intrång på min mark, nemligen att der släppa in kreatur, hvilka icke allenast beta af gräset, utan äfven göra annan skada. jag tror att jag är bättre bevarad i min rätt, om dessa ljung- eller bärplockare dömas till blott ersättning, än om de förklaras för tjufvar och straffas såsom sådana.
Det har blifvit yttradt, att, derest man läte afskräcka sig från att skärpa strafflagen af den omständighet, att en stor del af vårt folk derigenom skulle göras till missdådare, skulle konseqvensen blifva, att alla brottskategorier slutligen skulle bortfalla, att vi skulle slippa alla brott. jag tror att denna slutledning hörer till det slag, som man kallar sofismer. Man vet att de, som äro skickliga i logiken, ofta
