Den här sidan har inte korrekturlästs
Lördagen den 3 April. e. m. 5 N:o 22.

Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)

för stöld, således ibland förmodligen för något annat? Då jag alltså ej blott anser den af mig föreslagna redaktionen af 1 § 20 kap. vara formelt bättre än Utskottets och Kongl. Maj:ts förslag till samma § och, i sammanhang med denna, till en ny 2 §, med hänsyn till det framstälda förslaget i sak beträffande olofligt tillgrepp af skogseffekter: utan jag tillika tilldelar förstnämnda redaktion berömmet af större logisk och grammatikalisk riktighet i och för sig, än den nuvarande lydelsen: så är detta ingalunda ett beröm åt mig. Den redaktion, jag föreslagit, är nemligen ej min uppfinning,utan ordagrant öfverensstämmande med en reservants i den gamla lagberedningen och i enlighet med pluralitetens inom densamma. På de grunder, ajg härmed anfört, vågar jag anhålla, att, oberoende änu af, huruvida man skall välja Kongl. Maj:ts förslag i sak, eller Utskottets, eller något annat, i afseende på formen den §:sta och dermed äfven den 2:dra §:n i 20:de kapitlet, må få den lydelse, jag föreslagit, och således hvarken dessa §§ hopslås till en paragraf, eller en särskild och ny paragraf tilläggas, såsom nu är föreslaget.


Herr von Koch. Då Kammaren eger få ledamöter här i år, hvilka icke föregående år deltagit i förhandlingarne om denna fråga, och jag vid flera tillfällen och särskildt den 11 April förlidet år temligen utförligt afgifvit mitt yttrande till protokollet om förslag i denna riktning, så vill jag nu icke ingå i några detaljer, utan inskränker mig till att, med åberopande af hvad jag förra året och särskildt ofvannämnde dag yttrade, afgifva en protest mot det lagförslag, som nu är framlagdt, och särskildt emot att man skulle förklara åverkan för stöld eller snatteri. Jag gör detta, emedan jag aldrig, under den tid, jag deltagit i lagstiftningsarbetet, varit medom någon lag, i hvilken man gått tillbaka med afseende på hvad civilisationen fordrar. Jag tror, att man i allmänhet är ense derom, att man icke bör föröka antalet af de lagbestämmelser, hvarigenom man sätter vanärans stämpel på personer och derigenom nästan beröfvar dem förmågan att kunna återupprätta sig, hvlket här sker, då man stämplar dem som tjufvar. Tvärtom tror jag lagstiftningen bör gå i den riktning att allt mer och mer afskaffa sådana straff, som medföra vanära för den straffade. Jag vill dermed icke säga, att jag alltid röstar för införandet af lindriga straff, utan jag har sökt få straffet tillräckligt långvarigt och allvarsamt, för att vara verksamt. Erfarenheten har på flera ställen och särskildt i Skottland vid tillämpningen af cellsystemet visat, att allt för korta frihetsstraff äro olämpliga. Men med sådana för lämplig tid har man vunnit vida mera än när man hade en mängd straff, hvilka beröfvade personer deras ära och medborgerliga anseende. Jag kan dock icke inse, att något behof nu förefinnes att för åverkan i allmänhet stadga strängare straff. Vi hafva redan i nu gällande lag straffbestämmelser härför, hvilka äro så stränga, att de nästan aldrig tillämpas, och jag ber till bekräftelse härpå få hänvisa till sista bidraget till vår officiela statistik sid. 11. hvaraf vi finna, att, huru svåra förbrytelser som i detta afseende än förekommit, har dock straffarbete under år 1873 ådömts blott en enda gång. Under sådana förhållanden är det väl ej sannolikt, att man skulle få flera fall af åverkan åtalade