| Lördagen den 3 April. e. m. | 7 | N:o 22. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
jag biträdt den Kongl. propositionen och får för min del anhålla om bifall till den nu föredragna paragrafen.
Grefve Mörner, Oscar: På sätt Herrarne kunna finna af det
föredragna betänkandet, innehåller § 1 i sig sjelf ingenting nytt,
men här förekommer i afseende på dess uppställning en omständighet,
som dokc gör nödvändigt att åt den egna uppmärksamhet.
Då nemligen 20 Kap. strafflagen enligt nu gällande uppställning i särskilda paragrafer, den första och den andra, handlar om stöld och snatteri, har man i nu föreliggande förslag för att icke rubba paragrafföljden upptagit dem i en paragraf, den första, hvarefter den andra paragrafen, i stället för att såsom nu handla om snatteri, afhandlar en särskild art af stöld eller sådant tillgrepp, som förut benämndes åverkan. Antages § 1 oförändrad, är nödvändigt att något måste sättas i stället för den derigenom bortgångna § 2 i nuvarande lag, och således innebär ett antagande af den föreslagna nya redaktionen af första paragrafen redan i sig ett erkännande deraf att man vill gifva den följande paragrafen en ny lydelse, hvarmed icke gerna kan åsyftas annat än att deri inrymma ett stadgande om straff för tillgrepp af skogseffekter.
Det är af denna omständighet som jag redan nu funnit mig tvungen att begära ordet och framhåla de betänkligheter jag har mot att åverkan hädanefter skulle komma att anses såsom stöld.
Ändamålet med en lag måtte väl vara, icke blott att straff bestämmas för brott, utan äfven att, så vidt möjligt är, det göres lätt att åtala och överbevisa den brottslige, och i afseende å det sistnämnda bågar jag vädja till hvar och en, som har någon erfarenhet angående åverkansmål, huru ofta det skall lyckas att åstadkomma bevisning i anseende till dessa brott, om de skola såsom tjufnad anses och domstolarne nödgas använda den stränga granskning af bevisningen, som är nödvändig, då fråga blir om att döma till ett nesligt brott, då i fråga om åverkan domstolarne väl alltid iakttaga lag, men dock anse sig kunna som bevisning antaga hvad som annars möjligen vore föga mera än indicier, och till sist kunna i nödfall ådöma värjemålsed. Det ökade skydd man velat bereda jordegare genom det strängare straffet kommer sannolikt att blifva illusoriskt derigenom att detta strängare straff oftast icke kommer att kunna tillämpas. För det andra säger man, att ne lag bör uppställa sådana straff, som äro verksamma och verka afskräckande på andra. Då frågas, äro vår strafflags stadganden i afseende å ansvar för åverkan icke tillfyllestgörande? Enligt densamma kunna ådömas böter intill 1,000 riksdaler och straffarbete ända till ett år. Men huru har den tillämpats? Om man granskar brottmålsförteckningarne och vidare efterforskar förhållandena, så finner man, att de högre bötesansvaren tillämpas högst sällan och till straffarbete dömes nästan aldrig. Jag tillåter mig att fråga, om, då lagen i väsendtlig mån kan anses såsom opröfvad, man är berättigad säga, att den är för det dermed afsedda ändamålet otillräcklig. Dertill kommer vidare en omständighet, som bör tagas i betraktande. För närvarande utgör stöld ett nesligt brott. Det medför en nedsättning i allmänna opinionen. För den, som gjort sig dertill skyldig.
