straffas endast såsom åverkan. Det hufvudsakliga ändamålet med ifrågavarande förslag är visserligen att genom skärpta straffbestämmelser bereda ökadt skydd åt den växande skogen, men då vid denna, likasom vid all lagstiftning, bör tillses att lagens sammanhang och konseqvens icke genom en vidtagen förändring rubbas, och jag för min del icke kan finna att olofligt tillegnande af växande gräs eller torf till värde af mera än 15 riksdaler är att anse såsom mindre straffbart, än sådant tillegnande af växande träd eller delar deraf, såsom ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter till samma värde, hemställer jag att i förslagets 20 Kap. 2 § måtte ifrån 3 § i 24 Kap. upptagas äfven det fall att växande gräs eller torf till värde, som öfverstiger 15 riksdaler, olofligen tages.
Vid förslaget till 16 § i 20 Kap. gjordes den erinran, att den föreslagna lydelsen kunde gifva anledning till sådan tydning, att den, som på sätt i denna § sades, tagit befattning med olofligen åtkomma skogsalster, i värde icke öfverstigande 15 riksdaler, skulle straffas såsom för snatteri, ehuru, om han sjelf åverkat samma skogsalster, dylikt ansvar för honom ej kunnat ega rum. Då sådant syntes ej vara med förslaget åsyftadt, ansågs det vara nödigt att anledningen till missförstånd i denna del undanröjdes genom ett förtydligande tillägg, som utmärkte, att 16 § icke egde tilläpning i det fall, att någon tagit brottslig befattning med sådant, som i 2 § nämnes och i värde ej går öfver 15 riksdaler.
Vid den föreslagna 3 § i 24 Kap. ansåg Högsta Domstolen, att, då gerning, som här beskrifves, syntes icke kunna i något fall straffas såsom snatteri, helst tillgrepp af växande fruktträd, hvarom talades i 20 Kap., icke nu mera än tillförene, torde vara i denna 3 § afsedt, orden eller snatteri, hvilka på detta ställe vore särdeles förvillande, borde ur den föreslagna texten utgå; och syntes hänvisningen till det lagrum, enligt hvilket här beskrifven gerning kunde anses såsom stöld, böra vara mera bestämd genom uttryckligt åberopande af 20 Kap. 2 §.
Vid 4 § i 24 Kap. anmärkte Högsta Domstolens fleste ledamöter att, enär med ris och gren här icke kunde afses dylika delar af växande träd, hvarom nämndes redan i 3 §, ehuru skilnaden härutinnan emellan dessa §§ ej blifvit tydligen uttryckt, samt tillfälle nu erbjöde sig att få denna, redan förut i lagen befintliga brist afhjelpt, ett förtydligande tillägg i sådant syfte här borde ske.
Justitierådet Naumann erinrade, att då Högsta Domstolens flere ledamöter, vid granskning af Riksdagens förslag i det ämne, som utgör det nu remitterade förslagets föremål, fästade uppmärksamheten på det obestämda och nästan obestämbara uttrycket "vindfäldt men ej torrt träd",
