Maj:t angående olofligt borttagande af bär å annans
mark.
Från flera håll inom vårt land förspörjes en klagan deröfver, att
i allmänna rättsmedvetandet hos folket ej ingår behörig känsla af
aktning för jordegarens eganderätt till de bär, som växa å hans skogs-
och hagmarker, såsom lingon, blåbär m. fl. I forna tider, då dessa bär
ej hade något större värde, var den deraf vållade skadan mindre
känbar, men numera, då exporten till främmande länder af skogsbär från
sydliga och mellersta delarne af Sverige nått en så betydande
omfattning, att på flera ställen egarne af mindre och magrare hemmansdelar
hafva, om ej den hufvudsakligaste, dock en ganska afsevärd del af sin
inkomst just genom försäljning af skogsbär, blifver det för jordegaren
till verklig skada och förlust om hans egor på detta sätt sköflas af
oberhörigt folk.
Man har väl i allmänhet ansett, att i gällande strafflags 20 och 24 kapitel förbud för olofligt tillegnande af dessa bär förelegat, men på sista tiden har en motsatt åsigt i pressen proklamerats, och dessa tidningarnas uttalanden hafva å ena sidan väckt oro och misstämning hos mången jordegare och å andra sidan ingifvit många den tron, att de saklöst kunna tillegna sig huru mycket de behaga af å annans mark växande vilda bär.
Det synes derför föreligga ett verkligt behof af ett förtydligande eller tillägg till gällande lagbestämmelser uti nu omförmälda hänseende.
Jag tillåter mig derför vördsamt föreslå,
