Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/102

70 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) merat mycket bestämda åsikter, senare »kommit till andra resultat», som det heter. Men nog skulle det vara intressant att få höra, på vad grund man så plötsligt kan ha kommit till ett så motsatt resultat i denna fråga. Slutligen, herr talman, är det ännu ett ärende, som jag skulle vilja ikorthet beröra, innan jag slutar. Under tredje huvudtiteln istatsverkspropositionen finner man, att av de till något över fem miljoner kronoruppgående medel, som svenska staten i våras helt oväntat fick på sin lott vidfördelningen av värdet av ett i svensk bank deponerat men herrelöst vordetguldparti från Ryssland, en summa på en miljon kronor proponeras till fördelning efter vissa grunder mellan de i Sverige numera vistande rysslandssvenskarna, som vid ryska revolutionen genom ryska statens åtgärder fingo sin egendom konfiskerad. Den egendom, som dessa svenska medborgare i strid motinternationellt gällande rättsbegrepp sålunda berövades, gick upp till mycket stora belopp. Svenska staten har givetvis gjort deras anspråk gällande hos ryska staten _ men_utan framgång, som man vet. När nu vid fördelningen av nämnda helt plötsligt till oss kommande guldparti mellan ryska staten,ifrågavarande svenska bank och svenska staten kronan fick något över femmiljoner kronor, synes Kungl. Maj :t anse, att vissa fordringar, som svenskastaten har på ryska staten, såsom för invalidtransporter samt för Svenska röda korsets räkning i första rummet borde härav likvideras, och en miljonkronor skulle komma de nu nämnda flera hundra personerna, som på rättsvidrigt sätt förlorat sin egendom, tillgodo såsom en obetydlig ersättning, vad som sedan återstår, närmare tre miljoner, skulle svenska staten behålla. Det är länge sedan här berörda ekonomiska katastrof drabbade dessasvenska medborgare och många av dem voro gamla redan då. Många äro nu döda, men ännu leva några hundratal. Större delen av dem äro till åren komna, och de äro väl numera i allmänhet ur stånd att bryta sig en ny bana. Några ha väl lyckats göra det, men det torde vara ett fåtal. Det förefaller mig, som det knappast vore svenska staten fullt värdigt att taga för siglejonparten av det, i förhållande till de summor om vilka de svenskastatsfinanserna för närvarande röra sig så obetydliga belopp, som det här är fråga om, och med fördelning av en miljon kronor avspisa dessa hundratals människor, som i själva verket ha berövats all sin egendom och försatts i ett läge, som icke kan karakteriseras annat än som djupt beklagansvärt. Naturligtvis börhänsyn tagas till de olika individuella existensmöjligheterna. Säkerligenbehöva några av dem knappast någon omedelbar nödhjälp, därest de genom egen kraft eller barmhärtiga hjälpares mellankomst lyckats komma på det torra igen. Det föreslås ju också av Kungl. Maj :t, att man skall taga hänsyn till olika behov. Beträffande en stor del av dessa personer är hjälp dock absolut oundgänglig. Men för övrigt är det ju här icke blott fråga om nödhjälp utan om en viss gottgörelse, ehuru ytterst blygsam, för förlorad egendom. Som bekant väckte jag en motion för ett par år sedan i- denna saktillsammans med flera andra ledamöter av denna kammare. Samma motionväcktes även i andra kammaren. Motionerna biföllos och föranledde en skrivelse från riksdagen till Kungl. Maj zt, vari riksdagen hemställde till Kungl. Maj :t att undersöka saken och framlägga förslag till åtgärder i ärendet. Kungl. Maj tillsatte med anledning därav en kommission bestående 'av förreutrikesministern friherre Marks von \Vürtemberg, presidenten Ekeberg ochadadvokatsamfundets dåvarande ordförande advokaten Forssner. Dessaframstående jurister kommo till det resultatet, att ifrågavaranderysslandssvenskar hade ett visst anspråk på att svenska staten skulle taga hänsyn till deras ställning på ett annat sätt än då det gällde andra, som under kriget råkat ut för förluster. Kommissionen ansåg, att de intogo en särställning och dentill