Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/104

72 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverksproposítionen. (Forts.) företeelse i vårt land, att konflikter på detta speciella arbetsområde blisegslitna och långvariga, även om denna konflikt har blivit ännu långvarigare än den motsvarande för ett antal år sedan. Om det tillåtes mig att lägga fram min uppfattning i några korta ord, vill jag emellertid anföra, att till dennalångvarighet ha otvivelaktigt bidragit många olika omständigheter. Själva det faktum, att avtalen voro mycket gamla - de voro ju beträffandeackordsprislistorna praktiskt taget 13 år gamla - har medfört, att svårigheterna att skaffa lösningar på en mängd detaljpunkter ha blivit ovanligt stora. Men därtill komma olika andra ting. För det första ligger det ju så till, att i de städer, där väl ändå i det väsentligaste avgörandet beträffandearbetsgivarnas hållning i denna konflikt ligger, fanns det många intressen, som i själva verket voro ganska tillfreds med att det inte blev någonbyggnadsverksamhet under en jämförelsevis lång tid. lvad särskilt Stockholm beträffar, tror jag, att bland .de kreditgivande bankerna, i varje fall bland fastighetsägarna och kanske också bland de byggmästare, som ha blandadefastighetsägareoch företagareintressen, tyckte man, att det kunde vara ganska lämpligt med ett långt uppehåll, därför att man var rädd för att hyresmarknaden skulle bli alltför tryckt. Jagisäger detta fullkomligt öppet. lngen, som vill ärligt söka reda på orsakerna till långvarigheten av denna konflikt, skall kunna förneka, att sådana betraktelsesätt ha haft ett betydande inflytande på hela dennafrågas gång. Man hoppades, som sagt, att en jämförelsevis långvarig konflikt skulle bereda åtminstone någon andhämtningspaus uti denhyressänkningstendens, som blev mycket uppenbar den 1 oktober i fjol, men som hade inställt sig redan ett år tidigare. Jag måste också säga, att om en företagare kan utan att stå några risker för byggen bereda sig genom de understöd, somutbetalas, kanske en mycket betydande årsinkomst, kan det inte väcka hoshonom någon särskild känsla att konflikten i varje fall för hans del är någon särskilt skadlig företeelse. Jag nämner allt detta därför, att efter min mening den offentliga opinionen alltför ensidigt informerats om orsakerna tilldröjsmålet med konfliktens lösning. Det är inte alls min avsikt att bestrida, att arbetarsidan naturligtvis även har skuld i detta dröjsmål; jag vill bara försöka ställa kyrkan mitt i byn. Det är nog så, att bägge sidorna få dela ansvaret för att denna konflikt ännu i dag inte har kunnat lösas. Nu hade regeringen enligt sin egen uppfattning ett speciellt ansvar på denna punkt av sin förvaltning, eftersom påregeringens förslag riksdagen hade antagit ett ganska betydande byggnadsprogram. Under sådana omständigheter ville regeringen i detta speciella fall göra ett försök till medling, som inte skall efterföljas av något nytt exempel, och den gick utan tvekan in för en pressning på arbetarparten i syfte att förmå den att acceptera, vad vissa orter i varje fall beträffar, en ganska betydandelönereduktion. Jag vill säga herrarna, att detta förslag, sominnebar en ganska betydande lönereduktion, ifall jag inte bara stirrar mig blind på förhållandena 1 Stockholm, eventuellt också i Malmö och Göteborg, utan ser påbyggnadsarbetarnas inkomstläge över landet i dess helhet, krävde en visssjälvövervinneolse. Nu förstår jag, att man anser, att den lönereduktion. som skulleföreslas, borde ha va_r1t mycket _längre gående, men jag vill då fästauppmärksamheten på, att innan regeringen lade fram sitt medlingsförslag, hade en av regeringen utsedd_särskild förlikningsman lyckats förmå parterna, bådearbetare och arbetsgivare, på ett område, som kanske rätteligen bör räknas till byggnadsverksamheten, att acceptera en lönereduktion, som var något lägre än den, regeringen föreslog beträffande övriga byggnadsarbetare. Herrarna f01'Sfa, att Jag syftar på uppgörelsen i målarfacket. Jag vill säga er, mina. herrar, som anse er kunna rikta anklagelser mot regeringen för att deninta