Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/124

92 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverksmopositionen. (Forts.) inte bortkastade, utan de komma tillbaka. Om man gör detta, kan mantilllämpa herr finansministerns uttalande i dag, att man verkställerbyggnadsarbeten, som i alla händelser skola bli utförda, och då är inte så stor skada skedd. Men hela den tesen hänger också på att vad man bygger behöves. När man nu kan konstatera, att offentligen på alla håll och inom allapartier godtagits dessa orimliga metoder att för ofantliga summor utföra byggen, som inte behövas, så är det uppenbart, att det är någonting på tok. Det har som bekant på senare tid avslöjats fullkomligt upprörandemissförhållanden vid vissa av dessa reservarbeten. Och man har klandratarbetsbefälet, och man har klandrat arbetarna. Pressen har ju varit fylld av klander mot dessa människor, som haft med de misslyckade reservarbetena att göra. Man har visat, hur pengarna ha östs bort och hur vederbörande fört ettSchlaraffenliv, och ett utomordentligt skarpt klander har riktats mot dessamänniskor. Det är också allt skäl att klandra folk, som tar sig något sådant för, men var ligger ansvaret till sist? Dessa arbetare hålla på med arbeten, om vilka de mycket väl veta, att de inte äro till någon nytta _ skola vi begära, att de skola lägga ned flit, intresse och energi på dem, att de skola utföra dessa fullständigt likgiltiga arbeten med största arbetsamhet, med utnyttjande av vartenda öre och med iakttagande av all den sparsamhet, man begär vid ett vanligt bygge? Det är rent orimligt. Demoralisationen sprider sig frånledare, som acceptera dylika metoder att bygga onödiga ting för tiotal och åter tiotal miljoner i syfte att genomföra vissa sociala program, nedåt tillarbetsledare och arbetare, och resultatet blir en allmän demoralisation. Klandret skall icke riktas emot dessa herrar, som ha direkt förbindelse medFlatenskandalen, och andra, utan det skall riktas mot ledarna här i kammaren och i den andra kammaren och överhuvud taget i vår allmänna förvaltning, som kunna gå in för sådana fullkomligt orimliga och vanvettiga metoder som att ösa ut allmänna medel på onyttiga arbeten under vissa sociala förevändningar. Sedan kommer jag till lönerna för dessa arbeten. De ha ju varit höga både före och efter den politiska överenskommelsen för ett år sedan. Klandret mot att folk har strömmat till dessa arbeten från det ordinarie arbetet harförekommit i alla tider, ehuru det naturligtvis blivit starkare och mera berättigat nu, sedan lönerna höjts. Och jag kommer tillbaka till vad jag påpekade om de finska lönerna. Där arbeta finska arbetare energiskt till löner, som ligga emellan 25 och 40 öre i timmen, och här arbeta våra nödhjälpsarbetare med sin takt till löner, som ligga två a tre gånger högre, på onyttiga arbeten, medan de citerade finska arbetarna hålla på med nyttiga arbeten, som äro avsedda till konkurrens emot oss. Ar detta ett rimligt förhållande? Kan detta fåfortsätta? Ja, det är meningen, att det skall göra så både länge och väl. Märk väl, mina herrar, dessa förhållanden komma inte att sluta med denna kris! De höllo sig oförändrade under hela den högkonjunktur, som vi hade i slutet av 1920-talet. Under hela tiden lades det varje år ned miljoner och åter miljoner på sådana onyttiga arbeten, medan landet hade tider, som kanske inte komma igen på många, många år. Det är således, vad vi ha att vänta, inte bara nu utan även framdeles, att här kommer att finnas en sådan reservoar, en klump av arbeten av denna fruktansvärda beskaffenhet -- om inte metoderna ändras. Detta borde icke kunna tolereras! Det är således nödvändigt, att man letar upp så långt sig göra låter nyttiga arbeten att använda vid dessa reservarbeten, och i den mån icke nyttigaarbeten kunna åstadkommas är man nödsakad att övergå till understödslinjen, för så vitt man skall ha något ansvar för de allmänna medlen. Då säges det, att understödslinjen demoraliserar. Folk får lära sig att ta emot understöd, utan att göra någon nytta. Skall det också bli så, attunder