Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/125

Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 93 Statsverkspropositionen. (Forts.) stödet skall lämnas i en eller annan form så rikligt, att det inte finns något missnöje kvar, att det inte blir några _deputationer till kanslihuset till hansexcellens herr statsministern 1 fortsättningen, att med andra ord missnöjet iland_et försvinner, medan en ganska stor del av folket lever på understöd, då är situationen fullkomligt tragisk. Det är absolut nödvändigt, att de människor, som leva på understöd, och de människor, som leva på offentliga arrangemang till deras nöds avhjälpande, icke komma högre i levnadsstandard eller ibehovstäckning, än att det alltid finns missnöje bland dem. Vi ha ett alldeles förträffligt exempel att hålla oss till, om vi vilja försöka att ordna vår understödsverksamhet så, att missnöjet inte försvinner, och det är statens sätt att sköta pensioneringen av sina tjänstemän av mera tillfälligt slag. Där har riksdagen årligen att behandla pensionsfrågor för tjänstemän av lägre och även av högre grad, som oförvitligt och långvarigt ha skött sin tjänst, och även sådana, som genom skada i statens tjänst blivit oförmögna till fortsatt arbete. Och det delas ut pensioner till dessa, som äro såutomordentligt knappt tilltagna och där allting är inriktat på att staten icke har råd att ge mer. Var och en erkänner orättfärdigheten i dessa utomordentligt lågaersättningar: ett par hundra kronor till en man, som tjänat 25_3O år, kanske hela sitt arbetsföra liv i statens tjänst direkt eller indirekt. Och det är allt vad han får att reda sig på! Kan man på detta sätt järnhårt tillämpa sparsamhetsprinciperna, när det är fråga om att ge ett understöd på ålderdomen eller under sjukdom eller under vanförhet åt förtjänta statstjänstemän, så skall man också kunna följa samma principer, när det är fråga om de arbetslösa, de också oförtjänt arbetslösa. Det behövs inte annat än att riksdagen genomdriver, att den metod, som användes på det ena området, också blir använd på det andra, så komma dessa saker att kunna lösas -- visserligen med missnöje, ett nödvändigt missnöje, men utan risk för katastrof för den allmänna ekonomien. Gränsande till dessa reservarbeten för de arbetslösa komma planerna påarbeten i den fria marknaden, som äro nya från förra året och som äro avsedda att ge en lyftning åt konjunkturerna, såsom vi ha hört, och som dessutom skola bereda folk sysselsättning._ Ja, det är oundvikligt, att dessa arbeten i den fria marknaden mest blistatliga och kommunala arbeten, och om man har haft tillfälle att se de olika sätt, varpå placering sker av enskilda arbeten och statliga eller kommunala sådana, har man ganska klart för sig, att det blir en helt annan effekt av pengarna, när de användas i den enskilda fria marknaden mot när de användas i den statliga eller kommunala marknaden. När den enskilde grubblar dagar och nätter på sina utgifter och prövar alla tänkbara a.lternativ, vidtar alla tänkbaraomsorger för att få bästa möjliga resultat för minsta möjliga kostnad, så går det i statens och kommunens tjänst ofantligt mycket enklare till. Där har man inte ens rättighet, anser man, att begära, att tjänstemän skola grubbla dagar och nätter på sin tjänst. Frågan om huruvida de inte ha full rättighet att syssla med andra saker, när tjänstetiden är slut, är inte utklarad och tordealdrig bli utklarad, utan det kommer alltid att vara så, att i den allmännatjänsten kommer tjänstetiden att reserveras - i bästa fall - åt den, men vad so_m därutöver är och som kanske från planeringssynpunkt åtminstone i denenskilda verksamheten är den värdefullaste tiden, det kommer att ägnas åt andra saker än dessa allmänna företag -- med resultat, att deras effekt kommer att ligga långt, långt -under vad som kan presteras i privat verksamhet. Det vill med andra ord säga, att pengarna komma inte till den effekt, som de borde få. J ag tror därför, att det är en felaktig syn på tingen att säga, att man skall skapa förtroende för statsmakterna genom deras förmåga att sätta i gång stora