Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/126

94 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverksproposítionen. (Forts.) arbeten. Det är förtroendet till framtiden och till de kommandekonjunkturerna, som behövs och det skapar man inte genom att staten med sina fumliga fingrar blandar sig i en verksamhet, som tillhör det privata området. Detta kan tvärtom icke föda annat än misstroende. Jag vill även ägna en hastig blick åt de stödåtgärder, som vidtagas förjordbruket. Det finns ju ingen, som sysslat med svensk politik, som inte har klart för sig, att omvårdnad om jordbruket är en av våra viktigaste angelägenheter, och den omvårdnaden måste -- det borde också vara klart för var och en _ vara sådan, att slutmålet är, att jordbruket skall stå på egna fötter, åtminstone under normala tider. Då frågar man sig: är detta möjligt? Jag vågar påstå, att erfarenheten har visat, att det är utomordentligt möjligt. Vi behöva bara gå. till vårtnordsvenska jordbruk, som praktiskt taget har saknat stöd ända till för två år sedan, då mjölkregleringen genomfördes, och som i alla fall rett sig självt. Nu ha vi genom de sista årens åtgärder kommit i den alldeles nya situationen, att det icke bara är sockret och spannmålen, som icke exporteras, som kunna göras till föremål för stödet, utan numera kan, med hjälp av dessa olika tvångsorganisationer, monopol, exportförbud och expropriation, praktiskt taget jordbruket skyddas ungefär lika bra inom alla dess verksamhetsområden. Det är ganska viktigt att taga fasta på, när man undersöker, var man skallplacera sina stöd till jordbruket, och det är av ganska stort intresse då att även kunna skydda eller hjälpa den del av jordbruket, som behöver hjälp förnärvarande då exporten kväves eller åtminstone i allra högsta grad försvåras, men som sedermera skall vara, som man har anledning hoppas, denlivskraftiga delen av jordbruket, den som orkar gå ut på främmande marknad och kämpa sig fram. Jag vill här bara som hastigast se till, hur mycket vi betala i understöd åt olika håll och kanter inom jordbruket för närvarande, och jag börjar med sockret. Som bekant är det understöd som ges ut direkt ungefär 25 miljoner kronor om året för närvarande, kanske litet mer, det törs jag ej säkert säga. Det odlas därvid sockerbetor på ungefär 40,000 hektar. Dessa 25 miljoner delas upp på jordbruket och sockerindustrien, men det har för oss, som skola betala saken, relativt litet intresse. Vi betala, för att vi skola ha stöd tilljordbruket. Det blir en affär mellan dem vart det går. Jag tror för min del, att jordbrukarna för närvarande på detta område ha det relativt bra med sin odling, åtminstone om man får döma av de siffror, som lades fram förra året av en ärad ledamot av andra kammaren, en sockerbetsodlare, somdemonstrerade, att han hade ett överskott på ungefär 280 kronor per hektar av sin sockerjord. Räknar man efter och ser, att dessa 40,000 hektar sockerjord, med fem års omlopp betyder 200,000 hektar, som användas som sockerjord, och samtidigt erinrar sig, att man skördar, när man har vete, ungefär 3 ton per hektar, kommer man till det, att det årliga understöd, som vi betala per hektar till sockerbetsjorden, blir ungefär 150 kronor per år, som kapitaliserat ger ett värde av ungefär 2,500 kronor per hektar. Det är således ganska vackra summor, som betalas direkt i form av understöd. Skulle hela svenska jordbruket per hektar få motsvarande understöd, skulle det betyda, att vi skulle per år i indirekta skatter i form av ökade kostnader för jordbrukets produkter betala cirka 550 miljoner kronor. Vi ha nämligen ungefär 200,000 hektar sockerbetsjord och 3,700,000 hektar annan jord. Det är dock en siffra, som är ganska värd att betänka, att man på detta sätt har en jordbruksform, till vilken vi betala imderstöd i sådan utsträckning, att det skulle åt hela det svenska jordbruket betyda 550 miljoner kronor om året. Det vore kanske icke så svårt då att klara det svenska jordbrukets skuldsättning.