100 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverksøropositionen. (Forts.) stående stor arbetslöshet, hur skall det kunna förenas med tanken på att vi skola klara arbetslösheten genom att låna upp medel för att sätta i gångarbeten? Jag tror, att socialministern skulle svara på samma sätt som jag själv, att vi göra skillnad mellan den arbetslöshet, som man brukar kallakonjunkturarbetslöshet, som är av övergående natur och som bör försvinna i och med att konjunkturerna bli bättre, och den arbetslöshet, som brukar kallaspermanent. Alla åtgärder, som snabbare föra oss ut ur depressionen, bidraga att minska konjunkturarbetslösheten, och till sådana åtgärder räkna vi detta igångsättande av offentliga arbeten, denna användning av lånemedel för att öka köpkraften. Det är en sak. Men socialministern räknar liksom jag med en annan sak; vi ha erfarenhet av att den förra depressionen, när den gick över, lämnade efter sig en mycket betydande permanent arbetslöshet, som under de följande högkonjunkturåren i genomsnitt icke understeg 10 %, och vi få räkna med att även om den nuvarande depressionen övergår i en godkonjunktur, t. o. m. i en högkonjunktur, kommer den att på grund av just de förändringar, som herr Hamrin delvis var inne på, t. ex. rationaliseringen, att lämna efter sig en arbetslöshet av betydande omfattning, som vi måste söka möta med andra medel än dessa upplånade pengar, som användas för att sätta i gång offentliga arbeten. Vilken roll statens egna arbeten elleroffentliga arbeten överhuvud kunna komma att spela även i en politik, som har till uppgift att bekämpa den kvarstående arbetslösheten, därom finnes ingenmöjlighet att i detta ögonblick yttra sig. Men att det väsentligen måste bli andra och kanske mycket långt gående medel, som man måste tillgripa, när detgäller att så organisera näringslivet, att folk kan komma i arbete, därom råder åtminstone inom' regeringen inte något tvivel. Herr Westman: Herr talman! När man studerar det sätt, på vilket vårt lands ekonomiska anpassning efter världskrisen ägt rum, kan man knappast undgå att fråga, varför en hel del viktiga åtgärder vidtagits så sent. Varför dröjde man så länge med en sådan åtgärd som övergången till en modernhandelspolitik? Varför fick vårt land så länge vänta på stödåtgärder förjordbruket, och, till slut, varför har man först efter så långt dröjsmål vidtagit åtgärder för att komma till rätta med det stora spannmålsöverskott, som har uppstått? När det i alla fall kommit därhän, att staten måste vidtaga åtgärder på dessa områden, kan man inte förstå, varför inte dessa åtgärder vidtogos redan långt tidigare. Om man söker en förklaring, kan man tänka sig, att vår långsamhetberott på trögtänkthet i vintermörkret. Man kan måhända också ifrågasätta, huruvida den kanske berott därpå, att man hos oss hyser alltför stor rädsla för att överge inlärda dogmer, som visat sig med fördel kunna tillämpas under gångna tider. Historiens lärdomar i all ära, men olyckligtvisförhåller det sig så, att en gången tids erfarenheter inte kunna oförändradetilllämpas som vägledning på. en ny tid. Redan den gamle grekiske filosofen Heraklit yttrade, att man inte två gånger kan stiga ned i samma flod.
- Vid mitten av 1800-talet skapade utvecklingen en världsbild, som kanuttryckas i den bekanta formeln, att det rådde fri handel och fri konkurrensenligt Manchesterliberalismens lära och samtidigt existerade suveränanationalstater, som oorganiserade stodo i skarp tävlan med varandra. Eftervärldskrigets explosion är detta skede i historien borta. lnte ens i vårt land, som
legat tämligen oskadat på sitt urberg, kunna vi hoppas att kommatillbaka till Oscar li:s idylliska och individualistiska tid. Ur det förflutna ha vi 1 stället att försöka rädda över de stora kulturvärden, som skapatsunder de gångna tiderna, in i den nya tid, vari vi leva.
