Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/134

102 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverksmopositionen. (Forts.) komma till detta problem längre fram under riksdagen, när socialministern lägger fram sin proposition i det ärendet. Jag skall därför inte nu vid denna sena timme upptaga tiden med att söka utreda hur jag ser det problemet. Jag vill bara göra några korta antydningar. Jag kan inte underlåta att med anledning av vad herr Gustafson i Domö yttrade säga några ord. Herr Gustafson i Domö uttalade sitt beklagande över att så många hemmasöner på landsbygden anmält sig till reservarbeten. Han såg anledningen till detta däruti, att de inte brydde sig om atttillvarataga den fria marknadens möjligheter. Jag tror, att herr Gustafson i Domö alldeles har missförstått den svåra situation, vari dessa hemmasöner i stora delar av vårt land befinna sig. Förhållandet är helt enkelt det, att medan det förr fanns rätt mycket tillgång till tillfällig arbetsförtjänst pålandsbygden och medan föräldrarna förut hade råd att låta barnen hjälpa till hemma med en hel del arbeten, har numera föräldrarnas ekonomiska ställningförsämrats till den grad, att arbetsmöjligheter inte stå till buds hemma, och samtidigt ha, som vi alla veta, de tillfälliga arbetsförtjänsterna inomjordbruket i hög grad förminskats. Det är under sådana förhållanden ganska förklarligt, att dessa unga män, som längta efter att få något att göra,anmäla sig till arbetslöshetskommittéerna. Sedan blir det en annan sak, om de verkligen också få reservarbete. Det är klart, att deras ansökningar underkastas prövning. Utan fara förmotsägelse förmodar jag att vi äro ense om, att prövningen bör ske efter delinjerna, att endast de, som äro í verkligt behov, erhålla reservarbete. Jag vill vidare framhålla, att den höjning av reservarbetslönen vid statliga reservarbeten, som ägde rum vid förra riksdagen, i genomsnitt uppgick till 50 öre. Det stora antalet av dessa 50-öringar ligger på en inkomst av mellan 4 och 5 kronor efter de nu gällande lönerna. Det är således på de nuvarande lönerna av mellan 4 och 5 kronor som den stora höjning, som denna 50-öring innebär, gör sin egentliga verkan. Det kan ju inte anses, att detta. förlönenivån överhuvud i vårt land innebär en ruinerande höjning eller en höjning, som måste ha en fördärvbringande verkan på lönemarknaden i dess helhet. När dessa reservarbeten inte skola vara något slags avskräckningsarbeten utan arbeten, som skola lämna ett stöd för människornas ekonomiska existens, en bättre understödsform än kontantunderstöden, är det för övrigt enligt min åsikt omöjligt att tänka sig, att staten år efter år skulle anordna dessareservarbeten med en avlöning, som är lägre än den lägsta grovarbetarlön, sombetalas i orten, med hänsyn vid dess bestämmande tagen även tilllantarbetaroch skogsarbetarlöner. Man kunde enligt min mening inte ha en sådananordning under länge tid i vårt land. Sedan är det en annan sak, att man kan säga, att den allmänna lönenivån är för hög, att vårt folk inte har råd att ha så hög lönenivå som det har. Herr Forssell var inne på den linjen. Jag vill bara säga, att, om det förhåller sig så, då skall man först se till att denallmänna lönenivån går ned. Sedan kommer därav som konsekvens, att även reservarbetslönen sjunker. Man kan enligt min mening inte gå den motsatta vägen. Jag vågar vidare påstå, att striden om denna fråga inte kommer att bli så häftig, när vi komma fram till det sakliga avgörandet. Jag ärövertygad om att de herrar, som opponerade sig i fjol, inte komma att kunna finna ett förslag, som kan ställas vid sidan av den lösning, som gavs vid fjolårets riksdag, att de inte kunna framlägga ett förslag, som kan ha någon utsikt att vinna anslutning från vårt folk i dess stora och breda lager. De stora problemen i fråga. om understödstagarandans bekämpande ligga på h_elt annat håll. Dessa problem angåvos i den skrivelse till Kungl. Maj zt, som riksdagen 1 fjol avlät på förslag av särskilda utskottet. Däri hemställdes