Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/136

104 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverksmopositionen. (Forts.) Sedan skall jag gå över till en annan del av statsministerns tal, den del av talet, där statsministern yttrade sig om landsorganisationens privatahandelspolitik. Det var glädjande att höra, att hans excellens utan reservation höll utrikesministern om ryggen. Men när hans excellens sedan fortsatte och bemödade sig att lämna en förklaring över skälen till landsorganisationensolydnad gentemot utrikesministern, som ju dock, såsom vi fingo höra, hade uppträtt på hela regeringens vägnar, ber jag att därtill få knyta några kommentarer. Hans excellens yttrade, att demonstrationsrätten är ett gammalt svenskt privilegium, och han åsyftade då rätten att demonstrera mot företeelser ifrämmande länder, som man här i Sverige inte tycker om. Det är sant, det är ett gammalt svenskt lynnesdrag att man demonstrerar så där, och jag vågar säga, att när landsorganisationen uppträder som den gör, är det åter ett av dessa otaliga exempel på att socialdemokraterna skruda sig i liberalismensavlagda kläder. Tänk efter bara, vilka härliga demonstrationer vi hade här i Stockholm och annorstädes i vårt land på den gamla goda liberala tiden till förmån för Polen gentemot Ryssland. Och om vi gå längre fram i tiden -- komma ni ihåg, mina. herrar, hur en svensk opinion under boerkriget tog sig uttryck mot England? Nu ha ju boerna accepterat sitt nederlag och blivit laglydiga engelska medborgare. De ha således kunnat försona sig medEngland. Men kvar står väl. utan att den blivit återkallad, denna svenskaförkastelsedom, som vårt folk och vår press då uttalade över England. Den ha vi aldrig haft tillfälle att avplåna. Om vi vidare erinra oss, hur det var under världskriget, måste vi erkänna, att svenska folket-ganska fritt yttrade sina meningar mot olika krigförande makter. »Om vi sedan tänka på den stora revolutionen i ltalien, komma vi kanske ihåg den kraftiga fördömelse, som den nya regimen där mötte i vår press och som fick ett svagt eko ännu på en ledande italiensk statsmans femtioårsdag för några månader sedan, då han hyllades med en dikt i en ledande svensk socialdemokratisk tidning, en dikt, som inte var av det innehåll, som vanligen präglar de dikter, vilka bruka författas i vårt land för att hylla femtioåringar i någon större eller mindre stad eller på landsbygden. Det var en dikt, som jag inte riktigt förstårnödvändigheten av. Låt oss vidare komma ihåg Ungern _ hur har inte regimen i Ungern utrnålats i våra tidningar! Jag skall förbigå Ryssland, eftersom herrNerman inte år här. Nu har turen kommit till Tyskland. Vi ha gått igenom nästan hela Europa; kanske vi ha glömt bort något litet land, som undgått att få sin beskärda del av den svenska demonstrationslustan. Men åtminstone för tillfället tycks den vara koncentrerad mot Tyskland. Vi måste dessutom lägga märke till en sak: när man nu gör uttalanden i våra tidningar ompolitiken i främmande länder, om främmande statsmän, om främmande institutioner, om främmande folks nationalkaraktär o. s. v., så använder man en kraftig ton, som enkelt kan förklaras därigenom, att den är direkt transporterad från det mustiga språk, som våra svenska tidningar använda i den svenskainrikespolitiken, men som är mycket ovanlig i umgänget nationerna emellan. Om man t. ex. jämför de franska tidningarnas skildringar av vad som sker iTyskland och de svenska tidningarnas, kan man ej undgå att märka skillnaden i tonläge och även i nyanserad spiritualitet. Jag vet inte alls, om denna svenska demonstrationskör, som låtit höra sigunder så lång tid och varit riktad åt så många olika håll, inverkat på världens gang. Den frågan lämnar jag åt dem, som äro mera insatta i samtidenshistor1_a att söka utreda. Men vad jag 'vet är, att den framkallat åtskilligrnisstämn_1ng mot vårt folk och att den försvårat våra handelsförbindelser vid olika tillfällen och att den överhuvud taget framkallat ett intryck av svenska folkets mentalitet, som jag tror inte alldeles motsvaras av dess verkliga beskaffenhet.