Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/144

112 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) ansåg, att det behövdes; men jag kan inte hjälpa, att jag finner, attfinansplanen innebär ett sätt att handskas med landets ekonomi och statensfinanser, som är mycket, mycket djärvt. Då frågar jag mig själv: hur är det möjligt, att finansministern, som är en intelligent och kunnig man, ändå kan våga sig på en sådan sak? Ty det är en oerhörd risk. Hur kan han våga taga en sådan risk? Det är ju alldeles otvivelaktigt, att ingen av oss kan i det ögonblick som nu är säga, hur det blir nästa år. Här är ju för tillfället en liten lyftning inom vår exportindustri. Men å andra sidan är det så mycket faror och tunga moln, som visa sig även med avseende på dessa möjligheter att kunna göra sig gällande ute i världen, och ingen vet, huruvida de skingra sig eller icke. Förresten finns det knappast någon näring i övrigt, som för närvarande icke har det ganska ovisst. Tänk, om vi nästa år stå inför samma behov att låna omkring 200,000 miljoner kronor! Därtill kommer räntan på den föregående upplåningen, som ökar statsutgifterna. Man spelar ett högt spel, ett högt och ett synnerligen riskabelt spel! Hur kan finansministern våga sig på att göra detta? Jag kan icke förklara saken på annat än följande sätt. Det är kanske felaktigt, men det är min mening, och jag skall framlägga den. Finansministern tror icke på den nuvarande ekonomiska ordningen i vårtsamhälle. Han tror icke, att det är en god samhällsordning, utan han ärövertygad om, att det finns en ordning, som är mycket bättre. Men att komma och anbefalla denna, så länge den gamla ordningen i alla fall håller ihop så bra som den förut gjort och gör för närvarande, skulle vara lönlöst, men man kan alltid underkasta den nuvarande samhällsordningens hållbarhet det mest äventyrliga prov. Lyckas detta, ja, då får man slå sig till ro ännu någon tid, innan man försöker att undanröja den gamla ordningen. Misslyckas åter detta experiment, då lägger man hela skulden på den gamla ordningen: »Den har visat sig alldeles omöjlig. Det ser man ju. Här stå vi nu med tomma kassor, privatekonomien är rubbad, statsfinanserna äro förstörda, allamänniskor äro missnöjda, ja, bragta till förtvivlan» Då är det rätta ögonblicket inne att säga:_ »Nu skola vi försöka med en ny ordning, nu skola. vi försöka med en stat, som ej blott fyller statliga funktioner utan också den viktiga funktionen att leda och administrera och bestämma med avseende ånationalhushållningen.» Ja, det finns verkligen några yttranden i den kungl.propositionen, som i viss mån skulle kunna ge stöd åt denna min uppfattningutöver de skäl, som jag nyss nämnde och det är, att när finansministern förra året kom med sin motivering för finansplanen och sina förslag i övrigt, talade han visserligen om, att man icke kunde anse, att någon avsevärdkonjunkturnedgång skulle komma att inträffa under året. Men därefter tillade han: »Skulle likväl en ytterligare krisskärpning inträffa, bleve läget såextraordinärt, att de finansiella åtgärder, varmed man finge söka bemästra situationen, icke för närvarande lämpligen kunna planläggas.» Så sade han då. l år, när situationen i alla fall är något mera förhoppningsfull, skulle man tro, att han icke skulle komma med en sådan häntydan på någonting alldelesextraordinärt, som skulle ifrågakomma, om allt ginge sönder. Men även i årkommer han ju på samma väg och säger följande: »De allmänna förutsättningar, som sålunda lagts till grund för arbetet med skattebudgeten 1934/1935, äro resultat av överväganden rörande vårt lands ekonomiska läge, sådant det nu kan överblickas. Dessa förutsättningar äro på intet sätt avsedda att utgöra svar på frågan, hur statsbudgeten bör gestaltas till innehåll och omfång under antagande av en väsentlig och varaktig nedsättning av landetsproduktionsförmåga och folkets försörjningsmöjligheter. lngen kan utan vidare vägra att öve¿tä_1_1ka ett dylikt framtidsperspektiv, men ingen torde heller vara beredd att i detta ögonblick avgöra, hur en anpassning av de offentliga utgifterna till