Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/222

12 Nr 10. Lördagen den 17 februari. Om 'vissa ändringar i ensittarlageøz. (Forts.) 1) att motionen li: 447 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt 2) att motionen li: 449 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Herr Lindhagen: Herr talman, mina herrar! De här förevarandemotionerna äro till sin principiella innebörd och även till sin praktiska betydelse av mycket stor vikt. Jag har icke varit i tillfälle _ eller också har jagförsummat det - att närvara i lagutskottet, då de behandlades, och därförförekommer inte någon reservation från min sida. Jag har begärt att få antecknat, att om jag varit närvarande skulle jag ha röstat för motionerna, men en sådan anteckning ansågs inte kunna äga rum. Det var dock förr i tidenbrukligt, att man fick göra sådana anteckningar. Men tiderna förändras och vi med dem. - Detta ärende rör, som kammaren finner. den s. k. ensittarlagen, vilken har blötts och stötts vid många tillfällen i riksdagen och slutligen också fåttpraktisk betydelse, varigenom den länt till stort gagn för egnahemsbildningen i landet och berett familjer, som hade egna hus på annans grund, möjlighet att för framtiden få ha hemmet på en trygg och egen grund. Detta var lagens patos. Den genomfördes 1918 och var det första stora exemplet på att s. k.lösningsrätt eller cxpropriationsrätt även skulle kunna användas för att påkalla avträdande av jord för främjande av de enskilda medborgarnas berättigade sociala livsintressen. lnnan denna lag kom till, fanns sådan expropriationsrätt blott i fråga om allmänna samlingslokaler för kulturella eller ekonomiskaändamål. Det väcktes mycket tidigt motion om denna sak av en representant i andra kammaren från Småland, vilken tillhörde det konservativa partiet. Närfrågan den gången kom till lagutskottet ansågs det vara en så stor nyhet, att man sade: »J a, men det där går väl inte anl» Så sade också vice ordföranden, rådman Zetterstrand. Jag kommer så väl ihåg, att till och med han yttrade sig så till mig. Jag blev ensam reservant i lagutskottet, men vann majoritet - efter vad jag vill minnas en stor majoritet - i andra kammaren för denna ensamma reservation. Sådant kunde inträffa i början av seklet. Nu är det fullkomligt omöjligt. Då tänkte var och en för sig själv och röstade som han tyckte. Nu äro viallesamman nummer i partierna och rösta utan att tänka, mer eller mindre direkt på kommando. Det tjänar dock ingenting till att klaga över den' saken, jag bara konstaterar faktum. Det reder sig väl i alla fall med tiden på ett eller annat sätt. År 1918 kom äntligen lagen till på förslag av den liberale justitieminister Löfgren, som således förordade ett expropriationsingripande på detta sociala område, och som för övrigt på sin tid hade givit jordkommissionen i uppdrag att särskilt bevaka expropriationsfrågornas betydelse för jordfrågan. Lagen befanns emellertid vara till den grad utarmad på möjligheter till praktisktilllämpning, att riksdagen till och med frångick sin benägenhet, att en lag, som är nyligen tillkommen, skall man inte röra vid förrän man närmare fått se dess verkningar. Vcrkningarna voro nämligen plus minus noll. Därförreviderade man lagen två gånger å rad kort efter dess antagande. Lagen av 1918 innehöll den bestämmelsen, att den skulle ha tillämpning på lägenheter, som voro bebyggda redan den 1 januari 1918, således tätt inpålagens antagande. Det gick för sig den tiden. År 1920 vidtogs en revision av lagen, som gjorde den någorlunda effektiv, och då framflyttades giltighetstidcn av riksdagen till den 1 januari 1919,så