Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/243

Onsdagen den 21 februari. Nr 11. 7 _ Om inrättande av ett utrikesutskott. (Forts.) geringarna för att få samråda med dem om gemensamma framgångslinjer för framtiden. Detta avböjdes då av de skandinaviska regeringarna. Och man kan ju icke förtycka dem, att de icke voro beredda på saken så hastigt. Men nu bör väl tiden verkligen vara kommen, då vi skulle kunna tänka oss in i problemet. Därigenom också giva en appell för småstaternas framträdande för att med sanningens makt och med undvikande av våldsregementen komma fram till en fortfarande på en sund och självrannsakande demokrati byggd statsförfattning. Denna tanke har också i fjol och om möjligt ännu mera i år väckt det största intresse hos de ostbaltiska staterna. Jag känner till saken från nära håll, och vet, att de skulle bli glada, om svenska riksdagen ville intressera sig för denna gemensamma nordiska fråga. Baltiskt samförstånd i stort betraktas också som en aktualitet i den övriga världen. Berlin diskuterar den medobenägenhet, Moskva med undran, Paris med tillfredsställelse, och saken har också upptagits i tidskrifter utomlands. l svenska riksdagen däremot, ja i Sverige, får man sällan en syl i vädret för en allvarlig utrikespolitisk fråga. Aven om den som här är så självklar, blott vi begagna vårt sunda förstånd och ej låta dagens begivenheter och deras tecken gå oss förbi. Nu har jag utvidgat frågan både i motion och interpellation på det sättet, att saken gäller en framstöt för småstaternas samling i allmänhet medbetonande dock särskilt av ost- och västbaltisk samling och ett omedelbartorganiserat framträdande från skandinaverna. Man måste börja anspråkslöst, det får man bereda sig på, men börjar man väl, så ökas utvägarna och möjligheterna. Det har också personligen till mig uttalats stort intresse för frågan från andra småstaters legationer här i Stockholm. Nu tycks ju saken i alla fall vara litet smått på väg. Nyligen bad Litauens utrikesminister att få komma hit, och han blev ju väl emottagen, och man sade vänliga ord till varandra. Nu har det kommit så långt, att finske utrikesministern, på inbjudan av svenske utrikesministern, skall komma hit. Det går långsamt fram, men det går ändå fram, ty det är alldeles nödvändigt. Jag har också varit inbjuden till Köpenhamn för att hålla föredrag i detta ämne, där nere betitlat »Norden och Sönderjylland». Jag uppdelade det i tre kapitel: En kulturgräns, Sanningens makt och Nordens kallelse. Det åhördes av ettusenfemhundra personer, som uppenbarligen intresserade sig särdeles för saken. lnbjudningen kom från den s. k. Grænseforeningen, en organisation som är utbredd i hela Danmark med många underorganisationer. Den uppbäres av alla större politiska partier. Ett bevis på intresset var att från en konservativ tidning, Berlingske Tidende, eftertelegraferades talet för införande i sin helhet i tidningen. Frågan om ett baltiskt samförstånd tycks vara så aktuell i tiden, att jag häromdagen till och med fick inbjudan från »Konservativ Ungdom» atthålla ett föredrag just om organiserat väst- och ostbaltiskt samförstånd och om problemet stormakter och småstater. Det är ju precis vad vi lärde oss som barn under kristendomslektionerna i skolan, nämligen att man bör gå. ut och predika för hedningarna, d. v. för varandra. Här predikas det ju bara för partivänner. lnavel således. Vi veta, vad det blir för resultat av inavel: blinda, döva, lama och lytta tankefoster och viljeyttringar. Jag har nödgats rada upp alla dessa tecken i tiden, för att inte riksdagen skall tro, att det här bara gäller en förflugen tanke, då den i själva verket bygger på rörelserna i tiden. Tänk nu bara: vad har nyligen Mussolini sagt? Svårigheterna med folkförbundet, menade han, är, att småstater äroanslutna till detsamma. Och vad har Stalin sagt nyligen? Endast en stor makt kan uträtta någonting, ty endast den kan ingiva fruktan, sådan var hansinställ