Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/269

Lördagen den 24 februari. Nr 12. 11 _ _ Om skydd för markägafes rätt till bärplockning. (Forts.) ställning 1 ärendet. Jag har fått det intrycket av utskottsbehandlingen, att man mom utskottet anser, att frågan inte har en sådan vikt, att man börbesvära Kungl. Maj :t med att verkställa en utredning i ärendet. Jag vill emellertid till en början säga, att denna fråga inte är så liten. Det rör sig kanske om åtskilliga miljoner kronor årligen, särskilt i fråga omlingonen, som ju ha den största betydelsen och som denna framställningegentligen avser. För att belysa detta, vill jag endast nämna, att enligt rapporter från ordföranden i Väsbo härads liushållsgille, exporterades det något år före kriget från järnvägsstationer inom detta härad, vilket jag tillhör, lingon till ett värde av 215,000 kronor. Detta var endast från ett härad och under en tid, då lingonen betalades relativt bra vid export till Tyskland. För närvarande äro ju priserna vid försäljning lägre, och tillgången på bär är också mindre, beroende på rationaliseringen av skogsvården. l en rationellt skött skog växa nämligen inte lingonen i samma omfattning, som under den tid, då skövling i stor utsträckning ägde rum av våra skogar. Men det är en annan sak, som har betydelse vid bedömandet av denna fråga och som kanske inte är tillräckligt uppmärksammad. Det är de värden, som man går förlustig genom den rovplockning av bär, som förekommer. Det är nämligen på det sättet, att lingonen under själva mognadstiden växa ibetydlig grad. Jag vågar bestämt påstå, att med den plockning, som sker nu,åtminstone i den bygd, som jag närmast känner till, går man förlustig minst 50procent av det värde, som lingonen skulle få, om de finge stå och bli fullmogna, innan man plockade dem. Det är en formlig tävlan om att kunna tillgodogöra sig bären, och så fort som de hunnit utvecklas så pass, att man möjligen kan använda dem i hushållet eller försälja dem. De få inte stå och mogna, utan man plockar dem, fastän de kanske inte äro mycket mer än halvmogna ochutlägger dem sedan att mogna i solen. Det är emellertid just under den .sista delen av mognadsperioden, som bären skulle tillvuxit i betydlig grad. På grund av att man plockar av bären för tidigt, går man sålunda förlustig stora värden. Denna rovplockning har ökats ofantligt mycket, särskilt genom tillkomsten av motortrafiken. Förr var det ju så, att man cyklade eller gick frånsamhällena ut i bygden för att plocka lingon, men numera har man automobiler, bussar och motorcyklar och far miltals ut i bygderna. Då gäller det givetvis att vara ute så pass tidigt, att man kan få något med av bären, innan de blivit avplockade av andra, och man kommer därför hellre litet för tidigt än för sent. Detta gör också, att det inte är den fattiga befolkningen, som får tillgodogöra sig bären, utan det är åtminstone i ganska stor utsträckning de bättrebemedlade. Den fattiga befolkningen på landsbygden går miste om bären, därför att man giver sig ut från samhällena och plockar och tillgodogör sig dessa bär, som landsbygdens befolkning ofantligt mycket bättre behövde få taga vara på. Nu säger utskottet vidare, att därför att bären förekomma i mindreomfattning nu än tidigare, så föreligger det inte samma skäl, som tidigareförefunnits, för att åstadkomma en lagstiftning på detta område. Jag påstår, att just på grund av att bären förekomma mindre rikligt, är det så mycket angelägnare att tillgodogöra sig de bär, som finnas, och låta dem växa färdiga, innan man plockar dem och förstör den produkt, som man annars skulle kunna få. Man har också framhållit svårigheterna att åstadkomma en lagstiftning, som ordnar förhållandena på detta område rationellt. Jag vill härvidlag säga, att jag inte tror, att det är möjligt att komma ifrån att låta jordägaren få bestämma över_ bärplockningen på sin mark. Det skulle kunna tänkas, att man kunde genomföra ett fridlysningsförfarande. Bärplockningen skulle alltså vara fri utom i de fall, då jordägaren låtit fridlysa sin mark. Det kan