Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/278

Om vi-se ändra'-ng i ínleclmings- fórofdriingen. 20 Nr 12. Lördagen den 24 februari Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr 25, i anledning av Kungl. Majzts proposition angående befrielse för förste reparatören E. Hägglund från skyldighet att till statens järnvägar återgälda vissa ersättningsbelopp; och nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förstärkning av sjätte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genomsakkunniga. .Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls. Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden: nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lagangående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1932 (nr 156) om anstånd isärskilt fall med gälds betalning; samt nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av konvention för skydd av den industriella äganderätten samt antagande av förslag till lag om ändring i 7, 11, 15 och 16 §§ förordningen den 16 maj 1884 angående patent m. m. Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls. Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen angående inteckning i fast egendom. l en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 136, vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Dalberg hemställt, attriksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till sådan ändring av 18 § i kungl. förordningen angående inteckning i fast egendom den.1'6 juni 1875, att tiden för förmånsrätt å ränta föreutmätning eller konkurs ändrades från två år till ett år. Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Då jag inte kan accepterautskottets förslag här, även om utlåtandet är enhälligt, och då denna fråga har ett visst mycket viktigt sammanhang med fastighets- och bostadskrediten i landet, skall jag be att få säga några ord. Det gäller här förmånsrätt för penninginstitut och andra långivare att vid utmätning eller konkurs söka för ett visst antal års räntor. Före 1912utsträcktes denna tid till tre år, men genom en proposition 1912 trädde 1914 en förordning i kraft, som föreskrev, att tiden skulle förkortas till två år. Före 1912, från vilken tid min erfarenhet härrör, sökte ju penninginstituten tre års ränta vid dylika tillfällen, även om räntorna voro betalade. Det är klart, att en sådan anordning återverkar och blir till förfång för sekundärkrediten. Nu har emellertid en motionär - jag ser, att han inte är närvarande här i dag _ yrkat, att denna tid skulle minskas till ett år. J a, han yrkar förstås bara på en utredning, men det förefaller mig, som om ett dylikt yrkande vore rimligt. J ag vill dock gärna medgiva, att det i fråga om landsbygden kan vara litet med ett år. Bankerna i allmänhet ha uppbörd av räntor vart halvår i städerna. l så fall kan det räcka med ett år, men på landsbygden hahypoteksbankerna uppbörd en gång om året. Det är klart, att det inte vore riktigt att då fastställa den tid, inom vilken man vid förekommande tillfälle kunde söka ränta med förmånsrätt, alltför kort. Därför förefaller det mig, som om