Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/279

Lördagen den 24 februari. Nr 12. 21 Om viss ändring z' inteckningsförordningen. (Forts.) en utredning i det fallet skulle ha kunnat komma fram med ett yrkande om för landsbygdens del av tiden till exempelvis ett och halvt år. Denna fråga innesluter emellertid även det problemet, att långivare, som ha höga räntor, under dåliga tider, då räntan är låg, ha intresse av att i detlängsta undvika att söka och påminna om räntebetalningen, då han ju alltid blirersatt på de följande inteckningsinnehavarnas bekostnad från låntagaren. På det sättet göra de sig en extra förtjänst, som vid utmätnings- ellerkonkurstillfället blir till men för sekundärkrediten. Men det lär inte allenast fråga om dessa två år, ett år eller tre år, vilket man vill bestämma, som de ta ut sin ränta för, utan vissa penninginstitut ha också en extra pålaga, som innebär, att ifall lånet återbetalas före den tid, om vilken man från början kommit överens, tar man en viss straffprocent, även för de återstående åren. Jag har här ett exempel i dessa dagar frånhuvudstaden, vilket tyder på att en extra pålaga skall tas ut för sju år. Detförefaller, som om ett sådant tillvägagångssätt vore mindre rättvist. Eftersom det kanske kan behöva dokumenteras, skall jag föredraga villkoren i enlånehandling utan att nämna vem långivaren är. Jag kan ju kalla långivaren för bolaget. Det heter i villkoren så här: >>Därest i följd av tvångsförsäljning av den för hypoteksreversen häftande egendomen försummad räntebetalning ellereljest utan bolagets medgivande lånet varder inbetalt före den tid, inom vilken det enligt ovanstående uppsägningsbestämmelser kunnat förfalla, äger bolaget att tillgodogöra sig ett belopp, motsvarande 1/2 % för år räknat å lånesumman under den återstående lånetiden, och skola de hypotiserade inteckningarnautgöra säkerhet jämväl för denna gottgörelse.>> Man har således där ett fritt fält att tillgodogöra sig inkomster på de andra inteckningshavarnas bekostnad, låt vara att tiden är begränsad till den 2- åriga marginalen. Det stannar här vid 1/2 procent, men vem garanterar, att inte andra villkor kunna skapas, då man ju har stor benägenhet att vid dylika. tillfällen förskaffa sig litet fördelar på andras bekostnad. Den halva procent, som jag här har omnämnt, kallar någon för vederlag, och en annan kallar den för skiljeränta. Det är klart, att man ger den ett namn, som passar. Men fördelaktigt för själva bostadskrediten kan detta under inga omständigheter bli, snarare till stort men för denna.Bostadskrediten, sekundärkrediten, har varit ett svårt problem att lösa i landet. Ompenninginstituten skola ha rätt att förfara på detta sätt bli givetvis svårigheterna ännu större. Då tycker jag, att i en tid, då vi sträva efter att få sunda principer på det ekonomiska området, borde man som ett led i denna strävan kunna sätta i gång en utredning på detta mycket betydelsefulla område. Jag kan inteförstå annat än att utskottet vid detta tillfälle måtte ha tyckt, att riksdagen är något generös i att begära utredningar. Det har som bekant blivit enfullständig störtsjö av utredningskrav. Måhända att utskottet har tyckt, att några av alla dessa utredningskrav finge man försöka att avvärja, för att inte fåutredningsmaskineriet för stort. Det förefaller mig emellertid, som om man hade anledning att i detta fall kosta på sig en utredning för att undersöka, i vad mån det av mig påtalade tillvägagångssättet står i samklang med det allmänna tänkesättet på området och de allmänna kraven. Nu vet jag, att ett enhälligt utskottsutlåtande inte går att välta, något som jag heller inte vågar hoppas. Juristerna söka nog finna svar för sinståndpunkt. Jag h_ar bara i all korthet försökt föra fram några praktiskaerinringar om oläg-enheterna med den nuvarande ordningen. Aven om jag intevän