Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/351

Lördagen den 3 mars. Nr 14. 11 _ förtroendeämbetsmäns valbarhet till riksdagen. (Forts.) deras ställning till utskotten. Hur man än vänder sig måste man alltid komma ihag, att den omständigheten, att en människa åtagit sig ett speciellt uppdrag, ett speciellt ämbete med förpliktelser, alltid på något sätt även återverkar på hans allmänt medborgerliga rätt. Eller vill någon påstå, att exempelvis en diplomat skulle ha samma rätt som en vanlig svensk medborgare att alldeles fritt uttala sig, när detta skulle komma att återverka på hans diplomatiska verksamhet? Jag tror att frågan kan ställas på sin spets, om vi tatryckfrihetsförordningen. Kan man säga, att det är riktigt, att en ämbetsman, låt mig säga en diplomat, skall kunna vara utan juridiskt ämbetsansvar, i fall han mot sin ämbetsplikt begagnar tryckpressen för att meddela saker, som han i sitt ämbete fått sig konfidentiellt meddelade? En strängt formalistisktolkning av tryckfrihetsförordningen kanske leder till det resultatet. Jag kan för min del inte godkänna det, och överhuvud ställer det sig också så, att enämbetsman genom de speciella förpliktelser, som han åtagit sig, ovillkorligenmåste finna sig i, att han med de förmåner, som därmed följa, också får sinaallmänt medborgerliga rättigheter något' begränsade. Nu gäller det i själva verket - jag kommer tillbaka till partierna här - inte den enskildes kandiderande, utan partiets, som sätter upp honom. Det är inte valmännens sak att inte välja om honom, utan det är i stort settpartiledningens. Hur ställer det sig, om vi ta bara ett fall _ här är det ju särskilt landshövdingarna, som det gäller -- där en landshövding, uppställd somkandidat av ett parti, faller igenom? Jag tror det har hänt ett par gånger isenare tid. Bidrar det att öka hans auktoritet? Bidrar inte det att markera honom som aktiv till vilja, men inte till förmåga? Han får inte den ställning, som han velat få genom denna kandidering. Och kan det överhuvud taget vara riktigt, att en sådan förtroendeämbetsman, om han blir vald, så att sägablandar sig in i den aktiva politiken, så som förhållandena utvecklat sig? Man säger vidare, och herr förste vice talmannen sade det: lösningen ligger i att man ställer vikarie. Men då skulle jag vilja tillåta mig att säga en sak, som inte står i reservationen. Det finns skillnad mellan ämbetsmän _ även mellan förtroendeämbetsmän _ och det är denna skillnad, som ligger till grund både för motionen och reservationen. Det finns förtroendeämbeten, sominnehas som en »högst personlig» syssla. Konungens befallningshavande hartyvärr mer och mer kommit att förvandlas till en slags beslutande del i enkollektiv enhet av honom och föredraganden, precis som i våra byråkratiska verk, men den ursprungliga tanken med Konungens befallningshavande var, att han var Konungens »högst personlige» representant ute i orterna, och det är denna personliga auktoritet, som är det bärande momentet ilandshövdingeinstitutionen. Samma personliga moment är bärande i en hel mängd andraförtroendeämbetsmäns ställning, och där detta personliga moment är det centrala ochväsentliga, kan det då, herr förste vice talman, ersättas av en vikarie halva året? Kan vikarien få denna personliga inställning? Han blir vikarie påämbetsrummet i stort sett - hans ställning i övrigt kan inte medge något annat -- och då den ordinarie kommer in i riksdagen och avbryter sin verksamhet på detta område, blir det inte luckor i denna högst personliga verksamhet? Jag beklagar för min del ganska livligt, att våra Konungens befallningshavande inte i så stor utsträckning, som fordomtima varit förhållandet, fullfölja depersonliga resorna runt i orterna. Vi ha dock en landshövding norrut, som gör det. Jag tror att på det viset - genom detta personliga ingripanden utan den kollektiva beslutandeformen på ämbetsrummet - skulle kunnaastadkommas oerhört stora ting. När förtroendämbetet är en högst personlig syssla, anser jag att lika litet som jag kan ha ställföreträdare i fråga om högst