Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/363

Onsdagen den 7 mars. NI' 15. 3 Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån. (Forts.) Nu förklaras i utskottets utlåtande, att man inte gärna bör gå med på att staten skall låna ut pengar till billigare ränta än staten själv får betala. Detta kan ju vara riktigt. Men jag tror å andra sidan att det inte kan bli möjligt för staten att i alla förekommande fall få igen de pengar, som staten beviljat egnahemslåntagarna. Ställningen bland dessa är sådan, att det måste bliytterst svårt för dem att betala dessa räntor. Däremot tror jag, att det skulle ha en mycket välgörande inverkan på dessa egnahemslåntagare, om de nu kunnat se, att statsmakterna velat gå dem till mötes. Det skulle säkert ha verkat så, som reservanterna också i sitt uttalande påpekat, attegnahemslåntagarna inte bara erhållit betydande lättnader utan även »uppmuntras till ökade ansträngningar, varigenom flertalet av dem torde kunna övervinna de nu rådande svårigheterna och för framtiden behålla sina egna.hem». Jag skall inte längre ingå i någon debatt om denna sak, ty jag antar, att motionären kommer att närmare utveckla sina synpunkter i frågan. Jagtilllåter mig, herr talman, att med endast dessa ord yrka bifall till reservationen. Herr Andersson, Elof: Då den föregående ärade talaren slutade med att yrka bifall till reservationen, har jag, herr talman, begärt ordet för att yrka bifall till utskottets hemställan; och jag ber att med några få ord få närmare motivera detta mitt yrkande. Det nu förevarande ärendet har under flera år varit ett alldeles särskiltuppmärksammat diskussionsämne. Man har i riksdagen och annorstädesbehandlat detsamma, och från flera håll har det gjorts yrkanden och framställningar om minsta möjliga ränta för egnahemslånen. Under de senaste åren harräntan provisoriskt varit nedsatt, men nu har Kungl. Maj :t föreslagit enräntesats, som skulle bli av mera varaktig beskaffenhet. Det kan nämligen inte vara lämpligt att för varje år ändra egnahemslåneräntan. Vid ett årligtändrande av dessa räntor skulle man ju knappast kunna göra upp någonamorteringsplan, och det vore av stor olägenhet för egnahemslåntagarna, om ensådan plan inte kunde uppgöras. Statens egnahemsstyrelse har fått i uppdrag att utreda denna fråga och har framlagt sitt förslag, vilket sedermera till fullo upptagits av dennuvarande chefen för jordbruksdepartementet, och resultatet föreligger nu i en proposition. lnom jordbruksutskottet har majoriteten inte ansett sig kunna gå längre än vad jordbruksministern gjort. Man måste ju räkna med, attstaten själv upplånar medlen, och då man vet att staten får betala mer än 4 procents ränta på lånen, kan man inte gärna utlämna dessa lån billigare än till 4 procent. För övrigt lära väl egnahemslåntagarna knappast kunna klaga över en sådan behandling. Vilken jordbrukare som helst skulle varasynnerligen tacksam om han kunde slippa ifrån högre räntor än 4 procent. Det är ju sant, att 4 procent för närvarande är gällande ränta för inteckningar under halva taxeringsvärdet. Men hur många jordbrukare kunna finansiera sina skulder så, att de endast behöva betala 4 procents ränta? Man måste ta i betraktande, att det finns andra småbrukare här i landet än egnahemslåntagarna, med vilka man måste göra jämförelse, och man har inte rättighet att endast tänka på egnahemslåntagarna. Om övrigasmåbrukare, som man ju rent av måste tillerkänna samma rätt att fordra en låg ränta, skulle komma och begära en räntesats på 4 procent för en så lång tidrymd som tjugofem eller trettio år framåt, skulle statsmakterna knappast kunna bifalla en sådan framställning. Den vore väl ganska omöjlig att genomföra. Att reservanterna nu begära en räntesänkning till 3.6 procent är ju beroende därpå, att de första egnahemslånen utlånades mot denna låga ränta. Men det är många år sedan dess; de lån som utlånades till denna låga ränta datera