Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/423

Onsdagen den 14 mars f. m. Nr 17. 25 _ Anslag till riksarkivet. (Forts.) _Inor_n kommissionen anser man, att materialkostnaderna för dylikt arbete, vilka 1 regel äro mycket små, böra bekostas av andra medel änarbetslöshetsanslaget. Några särskilda ledningskostnader vill man helst undvika, ty den arbetsledning, som behövs för dessa enkla slag av arbeten, borde kunnabekostas av vederbörande institutioner själva. Nu har man speciellt frånriksarkivets sida framhållit, att det inte finnes någon möjlighet att svara för dessa kostnader, ty man har de största svårigheter att inom ramen av de knappa anslag, som ställts till institutionens förfogande, kunna fullgöra ens de vanliga arbetsuppgifterna. Skall man därför kunna fullfölja denna plan att bereda speciella arbeten för arbetslösa kontorister hos riksarkivet, så måste kommissionen också betala kostnaderna för materiel och arbetsledning.Arbetsledningskostnaderna skulle även, på grund av att arbetet är förlagt till olika lokaler, uppgå till omkring 25 procent av de kostnader, som självakontoristernas arbete skulle medföra. Det är ju ett förhållande, som jag finner vara allt utom tillfredsställande. Det riktiga är väl i alla fall att för de nödvändiga arbetsuppgifter, som de statliga organen behöva utföra, böramedel) beviljas i vanlig ordning, och att inte allting skall förvandlas tillreservar ete. När det nu finns ett tillfälle att förbättra riksarkivets ställning på detta område, så att det kan få medel för att fullgöra sin verksamhet, har jagvelat begagna detta tillfälle, herr talman, till att hemställa om bifall till den reservation, som på denna punkt är fogad till det föredragna utlåtandet. Herr Pauli: Herr talman! Efter de två föregående talarnas yttranden är det inte mycket att tillägga i den här frågan. Herr Bergqvist, som är avdelningens ordförande, har ju ganska uttömmande redogjort för skälen till reservationen. Såsom han framhöll, råder det i själva sakfrågan inte någon meningsskiljaktighet mellan reservanterna ochutskottsmajoriteten. Vi se huru antalet väger ganska jämnt på båda sidorna, och det är likadant med argumenten. Reservanterna och utskottsmajoriteten äroöverens om att detta ämbetsverk har kommit i en oförtjänt och olämpligundantagsställning, och att det finnes mycket goda skäl för att upphäva dennaundantagsställning genom att bevilja detta lilla anslag, som i verkligheten inte är någon höjning, utan endast ett återställande av anslaget till det belopp, vid vilket det förut befunnit sig. Nu ha emellertid reservanterna dragit den slutsatsen, att eftersom motiven för detta lilla anslagskrav äro synnerligen befogade, bör riksdagen också bevilja pengarna. Ütskottsmajoriteten däremot har ansett att frågan bör passera genom Kungl. Maj zt. Denna sistaståndpunkt i all ära, den är ju dock endast av formell natur. J ag anser, att det _är en fullkomligt riktig ståndpunkt, när det gäller stora anslag och när envidlyftig utredning behövs för att bedöma frågan. Men när det gäller ett anslag, som inte har någon statsfinansiell betydelse och där saken ligger så klar som den gör i förevarande fall, tror jag att riksdagen utan några större risker kan våga ta på sitt ansvar att bifalla ett sådant yrkande, som reservanterna här framställt. Jag vill anföra en synpunkt, som inte har framförts tidigare underdebatten, nämligen den, att samtidigt med att riksarkivet under de sista _å.ren_ har haft stora svårigheter att kämpa med i fråga om avlöningen av sinaickeordinarie tjänstemän, har arbetsbördan för riksarkivet företett en påfallande stegring. Om vi se på de siffror, som åberopas i motionen, och som äroupptagna på sid. 4 i utskottsbetänkandet, finna vi, att från 1925 till 1932 harantalet forskningsbesök vid riksarkivet ökats med omkring 8,000, och antalet vid dylika besök framtagna volymer har ökats med omkring 6,000. När man