Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/484

86 Nr 17. Onsdagen den 14 mars e. m. Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.) detta område med andra organisationer och personer i utlandet. Jag hyser det allra största förtroende för hans excellens herr utrikesministern medavseende på fördelandet av dessa anslag, och jag skulle vilja tillråda att särskilt den del, som avser utdelandet av stipendier till unga studerande, borde kunna ges något större omfattning. Jag menar att en sådan användning av pengar har sin stora betydelse särskilt för framtiden, d. v-_ s. att man just inom de kretsar, som på grund av sina förutsättningar kunna komma att utöva större inflytande i kommande tider än andra grupper och personer, redan iungdomen måtte få bibringas en sådan uppfattning, som kan sprida kännedom om fredssträvandena i världen och söka utöva inflytande i en sådan riktning. Jag skulle gärna ha sett, att anslaget obeskuret gått icke endast till sådana ändamål, utan även till de föreningar, som här äro omnämnda, men i varje fall i större utsträckning till förstnämnda ändamål än vad som nu är fallet. Jag ber, herr talman, att få sluta med att yrka bifall till min reservation, men jag vill givetvis samtidigt förklara, att jag såsom alternativ kommer att ansluta mig till utskottets hemställan, då jag förmenar att själva saken är värd den lilla uppoffring, som det här är fråga om. Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! För ett tiotal år sedan var det mycket svårt i riksdagen att få ett enigt beslut om ett fredsanslag. Jag vill inte påstå att det saknades fredsvilja, men i allmänhet strandadeförsöken att ge ett anslag till fredsföreningar därpå, att' alla hade var sinanmärkning att göra mot existerande fredsföreningar. Det var sålunda tvisten om fördelningen, som omöjliggjorde att man på den tiden kunde utnyttja den lilla fredsvilja, som ändå fanns. Då inträffade, såsom den föregående ärade talaren framhöll, att en motion kom fram med en fullständig plan över hur fredsarbetet för framtiden skulle bedrivas. l denna plan ingick bl. a. även skapandet av en informationsbyrå, som skulle tillhandahålla det material, som var nödvändigt och behövligt för att kunna bedriva en vederhäftig fredsupplysning. Det anmärktes nämligen mycket starkt på en del fredsföreningar, att deras upplysningsverksamhet egentligen var missriktad och ibland även något ovederhäftig. Jag kanheller inte neka till att det låg en viss sanning i dessa påståenden, åtminstone vad några fredsföreningar beträffar. Nu kom emellertid denna informationsbyrå till stånd. Den har ocksåskapat ett material, som gått ut till föredragshållare och till tidningspressen. Herr Hamrin förklarar, att han inte är nöjd med resultatet. Det är inte därför, förstår jag, att materialet i någon punkt skulle vara olämpligt eller partiskt; det är säkerligen mycket lämpligt och objektivt hållet. Men han säger, att byrån inte rönt den anslutning, som man kunde göra anspråk på ochförvänta. Aven om byrån inte skulle i full utsträckning ha blivit utnyttjad på det sätt, som man från början kunnat önska, förefaller det mig emellertid vara högst olämpligt att därför avbryta byråns verksamhet. Man börfortsätta den och ännu starkare söka främja och vidga användningen av dessmaterial. Som den ärade talaren yttrade skapades ju informationsbyrån för fem år sedan, d. v. s. år 1929, och det bildades samtidigt en fredsförening, vars medlemsantal till en början var 100 men som sedermera har ökats till 740, därav ett drygt femtiotal från de andra nordiska länderna, Finlandinberäknat. För att kunna fylla sin uppgift uppehåller byrån förbindelse med inte mindre än ett sextiotal in- och utländska fredsorganisationer, bland dem Nationernas förbunds sekretariat och internationella arbetsbyrån. Ochinformationsbyrån å sin sida förser flera av dessa organisationer, bland annat en amerikansk, med delvis fortlöpande uppgifter. .